— Det vore att skvallra ur skolan.
— Gott, jag kan vänta. Men säg mig bara en sak — är farbror med därom?
— Ja, naturligtvist Det händer aldrig något roligt, utan att han är med.
— Då är det bra och kommer säkert att bli roligt.
Rose gick ut på balkongen för att skaka fällarna, och när hon gjort det några gånger, lutade hon sig mot räcket och tittade på sina plantor.
— Vad står prinsessan där och drömmer om? frågade d:r Alec och kastade upp en blomma till henne.
— Jag önskar, att jag kunde företa mig något trevligt denna vackra dag — någonting nytt och intressant, ty vinden kommer mig att känna mig glad och uppsluppen.
— Om vi skulle ta och ro över till ön? Jag ämnade mig över dit i eftermiddag, men om du har lust, kan vi ge oss av med ens.
— Det har jag! Det har jag! Jag kommer om femton minuter, farbror. Jag måste först ställa i ordning mitt rum, för Phebe har en hel del att uträtta.
När Rose kom ned till båten, höll farbror Alec på att lyfta ned en stor korg i den, och innan de begivit sig av, kom Phebe springande med ett besynnerligt, knöligt bylte, insvept i en regnkappa.
— Kunde ni inte göra paketet mindre, Phebe? frågade farbror Alec med en misstänksam blick på byltet.
— Nej, sir, inte i eh sådant hast, svarade Phebe.
— Nåja, det duger till barlast. Var snäll och glöm inte biljetten till mrs Jessie.
— Nej, sir. Jag skall skicka i väg den. Och Phebe sprang uppför strandbanken, som om hennes fötter varit försedda med vingar.
— Vi skall först ta oss en titt på fyrbåken, för du har inte varit där ännu, och den är värd ett närmare beskådande. När vi är färdiga med det, blir det bra nog varmt, och vi lunchar under träden på ön.
De stannade länge i fyrtornet, ty d:r Alec tycktes inte ha någon brådska att bege sig av och tittade gång på gång genom sin kikare, som om han väntat att få se något märkvärdigt på sjön eller i land. Klockan var
