över tolv, innan de voro framme vid ön, och Rose var färdig för sin lunch, långt innan hon fick den.
— Farbror, jag känner något slags stekos, sade Rose plötsligt, när hon en halvtimme senare höll på att plocka undan kvarlevorna efter lunchen.
— Det gör jag också. Det är fisk, tror jag. För ett ögonblick sutto båda med näsorna i vädret och nosade som hundar. Så sprang d:r Alec upp med beslutsam min. Nej, det här duger inte! Ingen har tillåtelse att vara här på ön, utan att ha bett oss om lov. Jag måste se efter, vem det är, som vågar steka fisk på mina ägor.
Med korgen på ena armen och byltet på den andra marscherade han i väg fram mot den förrädiska lukten, till synes ursinnig som ett lejon, under det att Rose följde efter honom under sitt paraply.
— Vi är Robinson Crusoe och hans Fredag, som skall gå och se efter, om vildarne har kommit, sade hon om en stund.
— Och det har de! Två tält och två båtar, så sant jag lever! Det är alldeles uppenbart, att de där skojarne tänker ha roligt!
— Det borde vara flera båtar och inga tält. Jag undrar, var fångarna är?
— Där finns spår efter dem. D:r Alec pekade på de fisknackar och stjärlar, som lågo kastade i gräset:
— Och där är ännu fler, sade Rose skrattande, i det hon utpekade en scharlakansröd hög, som såg ut som humrar.
— Vildarne håller förmodligen nu på att äta upp sina offer. Hör du inte, hur knivarna skramlar i tältet där borta?
— Vi borde smyga oss fram och kika in; Crusoe var försiktig, förstår du, och Fredag alldeles vettskrämd, tillade Rose.
— Men den här Crusoe tänker kasta sig över dem utan hänsyn till följderna. Om jag blir dödad och uppäten, tar du korgen och springer ner till båten. Det finns så mycket proviant i den, att den räcker för hemfärden åt dig. Därmed smög farbror Alec sig fram till tältet, kastade in byltet, som om det varit en bomb, och röt med tordönsstämma: Pirater, ge er!
