— Vad Phebe skulle tycka om det här! Det förvånar mig, att farbror inte lät henne följa med.
— Jag tror, att han försökte det, men Debby var sur och vresig och sade, att hon inte kunde avvara henne.
— Hon borde ha lite ledigt, liksom vi andra. Det är för illa att hon inte får vara med! Denna tanke återvände till Rose flera gånger under kvällens lopp, ty Phebe skulle ha bidragit mycket till den lilla konsert, de hade i månskenet, skulle ha blivit road av de historier, de berättade, ha gissat gåtorna och skrattat av hela sitt hjärta åt lustigheterna.
Långt efter det att de andra somnat, låg Rose vaken, helt upprörd av allt det nya omkring henne och en tanke, som kommit till henne. Långt borta hörde hon en kyrkklocka i staden slå tolv. Tant Jessie låg tungt insomnad med Jamie hoprullad som en kattunge vid hennes fötter, och ingendera rörde sig, när Rose i sin morgonrock smög sig ut för att se, hur världen tog sig ut vid midnatt. Hon fann den mycket härlig och slog sig ned på en käxlåda för att njuta därav med hjärtat uppfyllt av sin ålders hela oskyldiga sentimentalitet. Lyckligtvis fick d:r Alec se henne, innan hon hunnit förkyla sig; som han icke kände någon fruktan för vålnader, gick han lugnt fram, och när han såg, att hon var klarvaken, lade han handen på hennes glänsande hår och sade:
— Vad gör min flicka här?
— Njuter, svarade hon, utan att bli det minsta förskräckt.
— Jag undrar, vad hon tänkte på med så allvarlig uppsyn?
— Den där historien, du berättade om sjömannen som överlämnade sin plats på flotten åt kvinnan och den sista vattendroppen åt det stackars barnet. Människor, som gör offer, blir mycket älskade och beundrade, inte sant? frågade hon allvarligt.
— Ja, om det är ett verkligt offer. Men många av de modigaste blir aldrig kända och. prisade. Det förminskar icke deras skönhet, ehuru det kanske gör dem svårare, för vi tycker alla om medkänsla.
