det här skall bli, sade farbror Mac, som skrattade och njöt av allt som en pojke.
En krans av vad som först tycktes vara purpurröda kransar blev synlig under vasen, men Rose gissade, vad de skulle föreställa. Hon reste sig upp i båten, stödd mot hans axel, och utbrast:
— Tistlar, farbror! Skotska tistlar! Det är sju stycken — en för var gosse! O, så stiligt! Och hon skrattade, så att hon föll ner på bottnen av båten och stannade där, tills det lysande skådespelet upphört.
XI.
STACKARS MAC!
Roses offer hade misslyckats i ett hänseende, ty fastän de äldre älskade henne ännu mer för det, blevo gossarna icke inspirerade av den plötsliga högaktning, som hon hade väntat. Faktum var, att hon kände sig roycket kränkt av att höra Archie säga, att han inte kunde se någon mening däri, och prinsen tilldelade henne ytterligare ett slag genom att tillägga, att hon var »den besynnerligaste kyckling, han någonsin sett».
Det kom emellertid en tid, när Rose, helt omedvetet, förvärvade sig icke blott sina kusiners högaktning, utan även deras tacksamhet och tillgivenhet.
Strax efter öepisoden fick Mac solsting och var mycket sjuk en tid. Han kryade emellertid till sig igen, men just när familjen började glädja sig däråt, kastade ett nytt bekymmer sin skugga över dem alla. Stackars Macs ögon började krångla. Och det hade de verkligen anledning till, ty han hade överansträngt dem, och alldenstund de aldrig varit riktigt starka, ledo de nu dubbelt.
Ingen vågade omtala för honom, vad den framstående ögonläkare, som varit där, sagt, och gossen försökte bemanna sig med tålamod och tänka, att några få veckors vila skulle häva flera års överansträngning.
Han var förbjuden att ens se åt en bok, och som