hon måste gå, kände han sig alldeles övergiven; och när det trötta huvudet värkte som värst, kunde hon alltid få honom att somna genom att nynna de gamla sånger, hennes far älskat så högt.
— Jag vet inte, vad jag skulle ta mig till utan barnet, sade tant Jane ofta.
— Hon är värd mer än alla de där bråkiga grabbarna tillsammans, brukade Mac tillägga och treva med handen för att känna efter, om den lilla stolen stod på sin plats, tills hon kom.
Den sortens belöning tyckte Rose om, och så fort hon började känna sig trött, var en enda blick på den gröna skärmen, det rastlösa, lockiga huvudet och de stackars famlande händerna tillräcklig att röra hennes veka hjärta och inge hennes trötta röst ny styrka.
Hon visste icke, hur mycket hon inhämtade — både av böckerna, hon läste högt ur, och av de dagliga offer, hon gjorde. Berättelser och poesi utgjorde hennes förtjusning, men Mac hade intet intresse för dylikt, och eftersom hans favoriter grekerna och romarna voro portförbjudna, fick han åtnöja sig med resebeskrivningar, biografier och de stora uppfinningarnas och upptäckternas historia. Rose föraktade till en början hans smak, men blev snart intresserad av Livingstones äventyr, Hobsons spännande öden i Indien, Watts, ArkWwrigths och Fultons prövningar och triumfer.
En vacker morgon, när Rose slog sig ned med en tjock volym, »Franska revolutionens historia», och Mac klampade omkring i rummet som en blind björn, stannade han plötsligt framför henne och frågade:
— Vad är det för datum i dag?
— Den sjunde augusti, tror jag.
— Mer än hälften av sommarlovet har gått, och jag har bara fått en vecka av det! Det är hårt, tycker jag. Och han stönade.
— Ja, det är det, men det kommer flera sommarlov, som du kanske kan njuta av.
— Kanske! Jag skall det! Tror kanske den där gamla fossilen, att jag tänker sitta inburad här mycket längre?
— Jag gissar, han gör det, såvida inte dina ögon tillfrisknar fortare, än vad de hittills gjort.
