— Har han sagt något mer på senaste tiden?
— Jag har inte träffat honom, förstår du. Skall jag börja? Den här boken ser riktigt trevlig ut.
— Läs på bara! Mig är allting likgiltigt. Och Mac kastade sig ned på den gamla soffan, där hans tunga huvud kändes lättast. Rose började läsa helt ivrigt och lyckades oväntat väl klara de outtalbara namnen, tänkte hon, ty hennes åhörare rättade henne inte en enda gång och låg så stilla, att hon trodde, att han var djupt intresserad. Men mitt i en fin mening hejdades hon därav att Mac satte sig upp, ställde ned båda fötterna på golvet med en duns och sade barskt och ivrigt:
— Stanna! Jag hör inte ett ord, och du kan lika väl hämta andan och besvara några frågor.
— Vad är det? frågade Rose oroligt, ty hon tänkte på något och fruktade, att han visste, vad det var. Hans nästa ord utvisade, att hon gissat rätt.
— Hör på — jag vill veta en sak, och du måste tala om den för mig.
— Var snäll och —
— Du måste, annars tar jag av mig skärmen och stirrar så hårt jag kan rätt in i solen. Seså! Och han reste sig till hälften, som för att utföra hotelsen.
— Jag skall det — o, jag skall det, om jag kan! Men gör ingenting så vanvettigt! utbrast Rose i största förtvivlan.
— Gott! Hör på då, och kom inte med några undvikande svar, liksom alla andra gör. Tyckte inte doktorn, att mina ögon var sämre, när han var här förra gången? Mor vill inte säga det, men du måste!
— Jag tror, att han gjorde det, stammade Rose.
— Jag kunde just tänka mig det! Sade han, att jag skulle kunna börja i skolan vid nästa termins början?
— Nej, Mac, sade hon mycket sakta.
— Ah! Det var allt, men Rose såg, hur kusinen pressade ihop läpparna och drog ett djupt andetag, som om han fått ett hårt slag. Han bar emellertid sin missräkning tappert och frågade om en stund i fast ton: Hur snart tror han, jag kan börja arbeta igen?
Det var hårt att nödgas besvara den frågan! Men Rose visste, att hon måste det, ty tant Jane hade för-
