ÅTTA KUSINER
I.
TVÅ FLICKOR.
Rose satt ensam i stora salongen med sin lilla näsduk redo att uppfånga den första tåren, ty hon tänkte på sina bekymmer, och en skur var väntad. Hon hade dragit sig tillbaka till detta rum, såsom en lämplig plats för den, som ville känna sig olycklig, ty det var mörkt och tyst, uppfyllt av gamla möbler, mörka, dystra gardiner, och överallt på väggarna hängde porträtt av högtidliga gamla herrar med peruker, damer i stora mössor och stirrande barn i små svalstjärtsrockar eller klänningar med korta midjor. Det var en utmärkt plats för veklagan, och det nyckfulla vårregnet, som smattrade emot fönsterrutorna, tycktes sucka: »Gråt på bara! Jag håller dig sällskap!»
Rose hade verkligen anledning till att vara bedrövad, ty hon hade ingen mor, och helt nyligen hade hon även förlorat sin far, så att hon icke hade något annat hem än hos sina grandtanter. Hon hade vistats hos dem endast en vecka, och ehuru de rara gamla damerna ansträngt sig av alla krafter för att göra henne lycklig, hade detta icke lyckats dem vidare bra, ty hon var olik varje barn, de någonsin sett, och de kände sig till mods ungefär, som om de tagit hand om en nedstämd fjäril.
De hade givit henne hela huset till lekplats, och i ett par dagar hade hon roat sig med att ströva omkring överallt i det, ty det var en präktig gammal herrgårdsbyggning med alla möjliga besynnerliga vråar, förtjusande rum och hemlighetsfulla gångar. Fönster sutto på de mest oväntade ställen, små balkonger sköto helt romantiskt ut över trädgården, och där fanns en lång övre hall, full med kuriositeter från världens alla
