skadligt för dina stackars ögon. Lyft upp huvudet från den där heta kudden och låt mig svalka det. Det förvånar mig inte alls, att du känner dig så där, men var snäll och gråt inte. Jag skall gråta i ditt ställe — mig skadar det ej!
Medan hon talade, drog hon med milt våld bort kudden och såg den gröna skärmen krossad och fläckad av de få heta tårar, som förrådde, hur bitter missräkningen hade varit. Mac kände hennes medkänsla, men som han var gosse, tackade han henne ej för den, utan satte sig upp och sade, i det han försökte gnida bort de förrädiska tårarna med jackärmen:
— Bråka inte — svaga ögon blir alltid tåriga. Det är inget fel med mig.
Rose skrek till och grep honom i armen.
— Rör dem ej med den där grova rockärmen! Lägg dig ned och låt mig badda dem, så är du snäll. Då är ingen skada skedd.
— De svider riktigt gement. Hör du, du talar väl inte om för de andra grabbarna, att jag burit mig åt som en barnunge? tillade han.
— Nej, naturligtvis inte! Men vem som helst kan väl bli uppskakad vid tanken på att bli — att råka ut för något sådant. Du bär det storartat, och förstår du, det blir inte ens hälften så svårt, när du är van därvid. För resten är det endast för en tid, och du kan ha mycket trevligt för dig, även om du inte kan studera. Du blir kanske tvungen att gå med blåa glasögon. Blir det inte skojigt?
Och medan Rose uttalade alla de tröstens ord, hon kunde hitta på, baddade hon försiktigt ögonen och den heta pannan.
— Homeros var blind, och detsamma var Milton, men det oaktat uträttade de något, som kom deras namn att gå till eftervärlden, sade Mac för sig själv i högtidlig ton, ty icke ens omnämnandet av de blåa glasögonen förmådde framtrolla ett småleende.
— Pappa hade en tavla, föreställande Milton dikterande för sina döttrar. Det var en mycket vacker tavla, tyckte jag, anmärkte Rose i allvarlig ton.
— Jag skulle kanske kunna studera, om någon läste
