klarat, att hon icke kunde göra det, och farbror Mac hade bett henne meddela den stackars gossen sanningen på ett skonsamt sätt.
— Inte på bra många månader.
— Hur många? frågade han med ett slags patetisk vresighet.
— Ett år kanske.
— Ett helt år! Jag beräknade ju att vara färdig med min studentexamen till dess. Mac sköt upp skärmen och stirrade på henne med förfärade ögon, som dock snart började blinka och slogos ned för ljusstrålen.
— Det hinner du gott med. Nu måste du ge dig till tåls och laga, att dina ögon blir riktigt bra, annars kommer de att besvära dig omigen, när du kanske har svårare att skona dem, sade hon med tårar i ögonen.
— Det går inte an! Jag vill studera och bli färdig på något sätt. Det är bara dumheter, att jag skall vila mig så länge. Doktorerna tycker om att hindra en, om de kan. Men jag uthärdar det ej — jag gör det ej! Och han slog sin knutna hand i kudden, som om det varit gen hårdhjärtade läkaren han bearbetat.
— Hör nu på, Mac, sade Rose mycket allvarligt. Du vet ju, att du skadat dina ögon genom att läsa vid eldsljus och i skymningen, och nu får du betala för det — det har doktorn sagt. Du måste vara försiktig och göra, som han säger, i annat fall blir du — blind.
— Nej!
— Jo, det är sant, och han ville, att vi skulle tala om för dig, att endast absolut vila kan bota dig. Jag vet, att det är förskräckligt hårt, men vi vill alla hjälpa dig; jag skall läsa högt för dig hela dagen och leda dig och passa upp dig och försöka göra det lättare för dig. — Hon tystnade, ty det var uppenbart, att han icke hörde ett ljud. Ordet »blind» tycktes ha bedövat honom alldeles, ty han låg så orörlig, att Rose blev förskräckt.
Om en stund kom ett halvkvävt ljud från kudden och gick direkt till hennes hjärta — den mest patetiska snyftning, hon någonsin hört. »Franska revolutionen» ramlade ned på golvet, hon sprang fram till soffan, föll på knä och sade med den moderliga ömhet, flickor känna för hemsökta varelser:
— O, min kära Mac, du får inte gråta! Det är så
