14
bestämmelse». De togo upp dem och skapade af dem människor. Odin gaf ande, Höne sinne, Lodur vätska (blod) och god färg. Från dem härstammar människoslägtet, åt hvilket Midgård gafs till boning.
Ásgarðr af áss, pl. æsir, (se § 10) och garðr, boning, gård. Iðavöllr, flitslätten, af ið, flit, och völlr, slätt, vall. Glaðsheimr, glädjens eller glansens hem, af glaðr, glad, klar. Vingólf, vännernas rum, af vinr, vän, och gólf, golf, rum. Hoenir, är ett af de få ord, som man ej kunnat förklara. Loðurr hänföres till det t. lodern, låga. Askr, askträd; Embla förklaras med alm, t. ulme; äfven med honträdet af asken.
Guldåldern är oskuldens, fridens och bekymmerslöshetens tid, likasom barnaåldern och folkens frodetid. Denna tid är lycksalig, ty verksamheten går endast ut på den inre utvecklingen; först med nornornas ankomst får gudarnes verksamhet en riktning utåt. De skapa först dvergarne, d. v. s. jordens krafter måste utveckla sig för att förbereda människans skapelse, och sedan människorna, och dermed få de en hel verld af omsorg och bekymmer. Då är det slut med guldåldern.
Treenhet. En i hedniska religionsläror icke sällan förekommande föreställning om en trefaldig åtskilnad inom gudamakten återfinnes äfven i våra hedniska förfäders religiösa åskådning. Tre väsenden meddela i Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalärans innehåll. De heta der Hár (hög), Jafnhár (lika hög) och Þriði (tredje). I bestämdare former framträda de tre väsendena vid verldens skapelse såsom Odin, Vile och Vi (se § 3), samt vid människans skapelse såsom Odin, Höne och Lodur. Det är tydligt att Odins bröder äro blotta emanationer ur Odins väsende; de utgå från honom och föreställa blott andra sidor af den gudomliga makten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej äro de samma: Vile icke den samma som Höne, Vi icke den samma som Lodur. Om de vore de samma, så funnes intet skäl att
