gifva dem olika namn; men detta var naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika verksamhetsarter.
Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin, ehuru han såsom gisslan kom till vanerne (se § 11) och af dem gjordes till herskare. Vid människans skapelse gifver han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet vet att sköta. I synnerhet förmår han intet utan Odin. Efter Ragnarök skall han återvända i den pånyttfödda verlden. Lodur kallas äfven Lopt (fn. Loptr, af lopt, luft) och är då den samme som Loke (se § 24). Lodur är Loke, medan han ännu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig såsom den stilla, milda, osynliga flamman genom människans ådror, Loke såsom den förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck för sinligheten: Lodur är den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den våldsamma sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne icke är hos Odin, så är han dum; när Loke öfvergaf Odin, så blef han ond (Petersen, sid. 69—70).
