24
verldens öde. Det är skilnad mellan öde, fatum, som betecknar hela verldsordningens sammanhang, och lycka, fortuna, som utdelas af de mindre nornorna. Dessa äro antingen milda eller vreda, beskydda eller förderfva. De uppenbara sig derför i olika gestalter: närmast såsom qvinnor (äfven för män), men ofta visa de sig såsom djur. Diser (fn. Dísir) äro liknande väsen, qvinliga dämoner, som, goda eller onda, inverka på de enskildes öde, men, såsom det synes, icke äro fästade vid bestämda personer.
Fylgja, pl. -ur, af fylgia, följa, betyder »den åtföljande», skyddsande, genius. Hamingja af hamr, gestalt, hamn, betyder »den skiftande», föränderliga, lyckan. Dis, pl. -ir, brukas såsom namn både för gudinnor och halft gudomliga qvinnor.
Jfr Valorna, valkyriorna, gudarnes hamnskifte!
§ 13. De nio verldarna och språken.
De nio verldarna. Likasom andra folkslag i forntiden förestälde sig också våra förfäder, att jorden vore kretsrund och flat och att himmelen såsom ett fast hvalf hvilade deröfver. Himmel och jord omtalas i de gamla skrifterna såsom indelade i nio verldar: öfver och utom jorden: Muspell (öfverhimlen), Åsgård (himlen), Ljusalfheim (jordens yta); på jorden: Vanaheim (vattnet), Midgård (den af människorna bebodda jorden), Utgård (jordens yttersta omkrets, jättarnes verld); under jorden: Svartalfheim (närmast under jordytan), Hälheim (djupt ner i jorden, de dödas verld), Nifelheim (dimmans obebodda verld, der också de fördömda sägas bo).
Mellan gudars och människors verld finnes en å, Ifving (fn. Ifing), som öppen skall rinna under tidernas lopp och aldrig fryser till.
Ifing af if eller ifi, tvifvel.
