Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28



II.

Gudalifvet.



§ 15. Odin.

Åsarne stå i den innerligaste gemenskap med hvarandra, de hafva ett gemensamt ursprung, och det är Allfader (fn. Alfaðir), som från begynnelsen varit till, men såsom en kraft, hvilken ännu icke yttrat sig. Den sig förverkligande Allfader blir Odin (fn. Óðinn), från hvilken alla andra åsar utgå.

Odins väsen och namn. Odin är solens och himmelens gud, det allt genomträngande väsendet: »som en andeflägt genomströmmar han lifvet och herskar deri». Han är gudars och människors fader. Han skapar icke tingens begynnelse, men han ordnar och upprätthåller allt; lifvet utgår ifrån honom och i denna mening kallas han skapare (fn. gautr). Alla andliga väsenden mottaga från honom sin lifsande. Med Vile och Vi skapar han himmel och jord, med Höne och Lodur människan, och sjelf gifver han henne ande. Från honom komma alla andeliga gåfvor: skaldskap och inspiration och all kunskap (runor); men han är också krigets upphof. Han är den äldste af alla gudar, och huru mäktiga de öfriga gudarne än äro, tjena honom dock alla som barn sin fader. Hans väsen är olikt de andras deri, att han icke är bunden vid någon enskild verksamhet, utan omfattar alla på en gång,