32
Framför allt är det Mime, af hvilken Odin söker utforska tingens förborgade väsen. För en dryck ur Mimes brunn, hafvets yttersta källa, sätter han sitt ena öga i pant, och derför är han enögd; ur Mimes mun mottager han hugrunor; vid de hotande förebuden till verldens undergång, när Mimes söner begynna leka (verldshafvet reser sina stora böljor), då talar Odin med Mimes hufvud, lyssnar till de brusande vågornas stämma för att erfara, hvad de gömma i sitt sköte. Hvad som föregår i himmel och på jord, det ligger klart för Odins flammande solöga, men det är icke nog för honom; hafvet är alltings början och ursprung, och i dess urkälla, i de förborgade djupen söker Odin med det andra ögat intränga; anden sänker sig ned i erinringens djup (Lüning, sid. 52). Odins öga är solen; det pantsatta ögat är den nedgångna, underjordiska, nattliga solen (Geijer).
Odins högsäte. Icke blott under sina vandringar utforskar Odin verldsalltets alla höjder och djup, utan han har äfven sitt högsäte Lidskälf (fn. Hliðskiálf), från hvilket han hvarje morgon öfverskådar verlden, utsänder sina korpar, samt hör och ser allt, som sker. Detta högsäte är i Valaskälf (fn. Valaskiálf), den första boning, som gudarne bygde åt Odin och med silfver täckte. En annan Odins boning är Gladsheim (se § 7); der är Valhall (se § 20), hvarest Odin mottager de fallna hjeltarne.
Hliðskiálf, till härledningen omtvistadt, synes betyda ett vakttorn, från hvilket man fritt kan skåda omkring åt alla sidor, samt är icke att förblanda med det vanliga högsätet (fn. hásæti) i dryckessalen.
Att Odins dyrkan fordom var allmän i vårt land, dertill kan man sluta af de många ställen, som blifvit uppkallade efter honom. Dylika namn äro Odensala, Odensvi, Odensåker, m. fl. Fjerde dagen i veckan, Onsdagen eller Odensdagen, är äfven uppkallad efter honom.
