Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
77

af tre vintrar efter hvarandra utan sommar emellan. Då faller snö från alla kanter, stark frost herskar och bistra vindar, och solens värme förtages. Yggdrasil skälfver, det gamla trädet suckar. Loke och hans afföda varder lös. Fänresulfven far fram med gapande mun, med öfverkäken i himmelen och underkäken vid jorden, och än mera skulle han gapa, om rum vore dertill. Midgårdsormen vältrar sig i jätteraseri och söker komma på land samt utspyr så mycket etter, att det utbreder sig öfver luft och haf. Jätten Rym (fn. Hrym) far fram öfver stormhäfda vågor med skeppet Nagelfar (fn. Nagelfar). Med honom följa alla rimtursarne. Bergen braka, himmelen remnar, och Muspells söner med Surt i spetsen rida derifrån. När de rida öfver Bäfrast, brister den samma. Muspells söner fara fram på den slätt, som Vigrid (fn. Vigriðr) heter och är hundra mil åt alla håll. Der skall striden stå. Dit kommer Fänresulfven och Midgårdsormen. Dit ha också Loke kommit och med honom hela Häls följe, äfvensom Rym med alla rimtursarne. Medan detta sker, står Heimdall upp, blåser starkt i Gjallarhornet och väcker gudarne. De hålla ting samman och Odin rådfrågar Mime. Åsarne och alla enhärjarne härkläda sig och rycka fram på slätten. Der kämpar Odin med ulfven och uppslukas af odjuret, men Vidar hämnas sin fader och blifver ulfvens bane. Tor kämpar med Midgårdsormen och fäller honom, men kan blott vackla fram nio steg, innan han sjelf faller ned, qväfd af det etter ormen utblåst på honom. Frö strider tappert med Surt, änskönt han saknar sitt svärd, men fälles af honom. Hunden Garm, som var bunden vid Gnupahålan, är lös och kämpar med Ty. De blifva hvarandras bane. Heimdall och Loke fälla hvarandra. Slutligen kastar Surt eld öfver jorden och uppbränner hela verlden. Solen svartnar, jorden