Sida:Öfversigt af Nordiska Mytologien.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78

sjunker ned i hafvet, och från himlen försvinna de klara stjernor. Allt är förbi.

Ragnarökr, gudarnes skymning, af ragna, gen. af regin n. pl. (se sid. 20), och rökr, skymning, mörker, eller Ragnarök n. pl., gudarnes undergång, af rök, en saks utveckling från början till slut, upplösning. Naglfar af nagl l. nögl, nagel, och far, skepp; kallades så, emedan det var gjordt af döda människors naglar. Vigriðr, valplats, af vig, strid, och riða för vriða, vrida, knyta samman.

Hvilka makter uppträda mot hvarandra i den sista stora striden? De, som hittills herskat öfver himmel och jord, och mot dem deras eviga fiender, de krafter, som utvecklat sig, innan himmel och jord blefvo skapade, och de, som utvecklat sig i jordens och hafvets sköt. Från Muspell komma Muspells söner i skinande rustning, rimtursarne utgöra den andra skaran, och den tredje skaran är Lokes barn. De, som förut stridde i lifvet, fälla nu hvarandra i döden. Odin, från hvilken allt lif utgått, uppslukas af Fänresulfven, den jordiska elden. Ulfven åter dödas af den oförgänglige Vidar, naturkraften utanför människolifvet. Tor strider med Midgårdsormen: moln och haf förstöra hvarandra ömsesidigt. Frö, som efter Balders död är den klaraste och renaste makten, dödas af Surt, den himmelska eldverldens väktare. Heimdall med den skimrande regnbågen och Loke, den jorden genomströmmande elden, döda hvarandra (jfr Petersen, sid. 323).


§ 26. Återfödelsen.

Ur hafvet uppstiger en ny jord, härligt grön, forsarne falla, och örnen flyger hän öfver bergen. Ej mindre skön än den slocknade solen, vandrar en ny sin moders bana. Osådda skördar växa. Allt ondt är öfvervunnet. Balder och Höd komma tillbaka och bo samman i Ropts segersalar. Höne får fritt följa sitt val, och de båda brödernas (Balders och Höds)