4
ur fjärran tränga samisens toner svagt öfver till oss, däremellan skratt och sáng. som från det glada myllret på en trädgardsfest under en sommarnatt. Tidigt på morgonen väckes jag af samma sång och samma skratt ur mina drömimar, i hvilka sirliga musme's och danserskor i Chrysantemums dräkt ha spelat den viktigaste rollen. Genom det lilla runda fönstret i min hytt blickade Chrysantemum själf leende in. Ja, det är hon! rosiga mun. Men hvilken dräkt, hvilken gestalt! Och hur kom hon till mitt hyttfönster, som väl sitter mer än sex meter öfver vatten- ytan? Nu ser jag det; en stor, klumpig kolbát, tungt lastad med kol, ligger bredvid várt fartyg, och nagra höga, ända upp till nedre däcket räckande stegar äro uppresta mot fartyget. På dessa stegars pinnar sitta uppifrån och ända ner idel Chrysantemum's och titta nyfiket in genom hyttfönstren. De äro alla lika klädda: icke i de vackra, mångfärgade, veckrika kimonos, utan de bära tätt atsittande. till litet öfver knät räckande byxor och lösa, fram endast nödtorf- tigt sammanslutande jackor af mörkblått tyg. utan underkläder. Fötterna äro bara, men hufvudet omslutes af brokigt randiga dukar. som endast lämna de vackra, friska, vänliga små ansiktena fria. Den ena kollbâten efter den andra lägger till bredvid oss, hela rader af stegar stå nu bredvid hvarandra, många dussin smà lustiga, fylliga japanska flickor sitta på pinnarna, alla smâle, prata och skämta med hvarandra. i kolbátarna fyllas slutligen stora korgar med stenkol och räckas till de flickor, som stá nederst på stegen. Dessa lyfta upp dem öfver hufvudet till nästa stegpinne, och så ga de ur hand i hand. tills de komma upp på däck. hälla innehållet i kolboxen och slunga med ett kraftigt kast de tomma korgarna tillbaka ner i kolbåtarna. dem snart fran topp till tâ, svärtar ansiktet, de smà händerna och bröstet, ty de ha för hettans skull öppnat sina jackor. Man kan ej ens längre urskilja det stereotypa leendet, och snart se de ut som kolsvarta smådjäflar. Man skulle knappt kunna tro det vara möjligt! Dessa späda unga varelser, som på sin höjd tyckas födda till guitarrklirr, spel och dans, äro kolarbetare! Samma skälmaktiga, sneda ögon, samma Den äldsta är kanske bara sjutton, aderton ar. Nere Där ta andra flickor emot korgarna. Koldammet betäcker detta fäakernas land sjáare. Omkring vårt jättefartygs bog tumla sig tätt bredvid och mellan de sotiga, smutsiga kolprámarna bländhvita, så renskurade sampans (roddbåtar), att man skulle kunna tro, att de endast för en timme sedan kommit från varfvet. Halfnakna japaner med bronsfärgade. muskulösa lemmar handtera dem skickligt och föra angarens passa- gerare i land. En lång àra är fästad vid styret, och därmed göra de ungefär likadana rörelser som fisken med sin stjärtfena. Japa- nerna ha lärt sig sin roddkonst af fiskarna. Framför mig utbreder
