Stadsingeniörssysslan i Oscarshamn.
Oscarshamn den 7 Sept. Stadsfullmäktige ha i dag med alla afgifna röster, utom en, till stadsingeniör valt ingeniör John Aspegrén från Motala.
Ministerskifte i Norge.
Kristiania den 7 Sept. Det uppgifves, skrifver Aftenposten, att arbetsministern Nilsen skall utträda ur regeringen under den närmaste framtiden och utnämnas till Overbestyrer för Hovedjernbanen.
Något nytt statsråd skulle ej komma att utnämnas förr än efter stortingsvalen.
Gripen tjuf.
Helsingborg den 3 September. En dansk plåtslagare P. P. Pedersen från Aalborg, hvilken rymt med den till 300 à 400 kr. uppgående kassan i en socialdemokratisk förening, som han tillhör, greps här i dag och återfördes af en dansk polisman till Danmark.
Ur konung Oscar II:s familjkrönika.
I dagarna har utkommit en både elegant utstyrsel och till innehållet synnerligen värdefull festskrift med titel: ”Konung Oscar II, biografisk skildring af d:r Josef Linck[1].”
Detta arbete innehåller en mängd intresanta detaljer ur konungens lif, hemtade ur källor, som hittills ej varit tillgängliga, men som i och för det ifrågavarande arbetet välvilligt ställts till förf:s förfogande. Derigenom har skildlingen af konungens enskilda och offentliga lif, från och med ungdomsåren, öfver hans verksamhetsfält som hertig af Östergötland och till hans senaste värf som unionskonung vunnit i allmänt intresse, i klarhet och öfverskådlighet. Bland de många intresseväckande blad, som derigenom kommit den i öfrigt lättlästa och fängslande skildringen till del, taga vi oss friheten här meddela några profstycken, hvilka förvisso torde intressera en större allmänhet.
Konungen memoirförfattare.
Konungen har sedan länge ganska regelbundet nedskrifvit Memoirer, af enskildt och politiskt innehåll, åtföljda af aktstycken och fakta; ett nytt bevis på hans ovanliga flit och lätthet att föra pennan. Samlingen växer alltmer och torde nu kunna fylla flere stora lådor med papper eller ett helt fack af en bokhylla med volymer. Äfven familjekorrespondenser m. m. lära der vara meddelade. Det är nästan gripande att finna, huru konungen sålunda förbereder sig att träda inför historiens domstol, fullt medveten om, att han kommer att ställas till ansvar, och liksom försedd med nödiga handlingar till försvar. Och på samma gång han härigenom lika klokt som samvetsgrannt ingriper i sin egen blifvande historia, gör han en stor tjenst åt forskningen, hvilken lätt kan råka in i misstag, då den på afstånd har att redogöra för personens bevekelsegrunder eller partiers sinnesstämningar, med ett ord upprätta den inre historien bredvid den yttre af åtgärder och tilldragelser.
Den k. familjens privatförmögenhet.
Midt emot den officiella ”konungens hofförvaltning” i det k. slottet i Stockholm åt Logården till ligger på andra sidan gången kontoret för konungens enskilda fond, tre rum i den yttersta delen af sydöstra flygeln med utsigt åt slottsbacken. Förmodligen har det afskildda och oåtkomliga läget, der nämda slottsflygel ligger öppen åt alla håll med en särskild brant grundmur högt öfver den sluttande marken, bidragit att på vissa håll bevara den tron, att Carl Johan skulle hafva reserverat en stor familjeskatt i förnämligast en mängd juveler. Sanningen häraf inskränker sig till, att han muntligen för grefve Magnus Brahe uttalat, att en del upptecknade juveler, till ett värde af något öfver en half million, skulle utgöra ett fideikomiss för chefen för hans dynasti, de s. k. fideikomissjuvelerna, hvilken anordning, ehuru alltid respekterad, först långt efteråt erhöll legal form. Konung Carl Johan medförde till Sverige en ansenlig förmögenhet och var mycket intresserad af att göra affärer, liksom han trodde sig ega god finansiell blick. Men mesta delen af denna förmögenhet gick icke desto mindre här i landet sin kos, dels genom misslyckade spekulationer i jordegendomar, dels genom hans stora hjälpsamhet mot Sveriges då för tiden allt utom burgna ridderskap och adel, dels slutligen genom gäldandet af kabinettskassans skuld, som 1840 års oppositionella riksdag nekat att betala. En fast grundplåt i reda peningar har han dock lemnat efterträdare af sin ätt på tronen. Bekant är, huru bland riksgäldskontorets annuiteter och räntor årligen till konungen utgår en post å 300,000 kr. Det sker enligt den uppgörelse, som redan 1815 träffades mellan svenska staten och kronprinsen Carl Johan, i det att denne med sin privatförmögenhet öfvertog och gäldade Sveriges utländska statsskuld, mot ett ständigt årligt bidrag i ofvan nämda belopp. Behållningen af konung Oskar I:s bo 1859 uppgick till inemot 2 millioner och fördelades efter gällande arfsrätt mellan enkan och de fyra barnen. Den andel, som således tillföll hertigen af Östergötland, torde hafva helt och hållet åtgått till utgifterna för hans bosättning och inköp af Sofiero, hvadan hans, affärer till en början icke kunde kallas lysande. Enkedrottning Desideria efterlemnade 1861 närmare 3 millioner. Sedan afdrag skett för en mycket dryg pensionslista, öfverenskoms mellan arfvingarne, att enkedrottning Josefina skulle erhålla lika lott med hvart och ett af de fyra barnbarnen, det vill säga omkring ½ million. Carl XV:s bo ärfdes af hans dotter.
Enkedrottningen Josefinas förmögenhet var mycket stor, nära 10 millioner. Den ledde hufvudsakligen sitt ursprung från systern, kejsarinnan af Brasilien, och bestod af en mängd olika utländska värdepapper, af juveler och ett oerhördt rikt lösörebo. Bouppteckningen och arfskiftet förrättades 1876—1877 af frih. Louis De Geer, och konungens ombud dervid var frih. Knut Åkerhielm. Arfvingarne voro tre: konungen, kronprinsessan Lovisa af Danmark och prinsessan Eugenie, men en mängd donationer å ansenliga summor voro gjorda under hand, icke minst till katolska inrättningar, utanför testamentet. Genom arfvingarnes generositet blefvo de fastställda, ehuru de kunnat öfverklagas och upphäfvas. Sedan hospitiet i Madeira fått nära 1 million francs, pensionsfonden för hoffolket här i Sverige fått 1 million, penningar afsatts för donationer i Portugal, Brasilen m. fl. länder, stiftelserna konung Oscar 1:s minne och Josefinahemmet fått öfver 600,000 kr., och prinsarne Ocar, Carl och Eugen ½ million hvar m. m., återstodo för de tre ursprungliga arfslotterna nära 1 ½ million hvar. Derutötver fick konungen Galliera-fideikommisset, 600,000 kr., eller det kapital, som uppstått genom det italienska slottets försäljning, samt juveler, uppskattade till 300,000 kr. Prinsessan Eugenie, som var gifmild till öfvermått, elterlemnade dock vid sitt frånfälle 1889 ungefär 1 ½ million. En half million var donerad till välgörenhetsinrättningar, Fridhem till prins Oscar Bernadotte; resten eller ej fullt 1 million skulle enligt testamentet fördelas mellan prinsarne Oscar och Eugen, till hvilka prinsessan stått fadder, dock icke förrän af räntan många pensioner utgått till den aflidnas hof, tjenare och skyddslingar. Genom en privat öfverenskommelse mellan bröderna, en om ädelhet och enighet vittnande åtgärd, som mer än en gång förekommit inom den Bernadotteska familjen, har dock summan delats lika mellan alla fyra bröderna, ehuru ingen af dem, så länge pensionsräntorna ännu utgå, uppburit något af kapitalet. Tilläggas bör, att konungen i lifförsäkringsbolaget Nordstjernan tagit en lifförsäkring å 600,000 kr., antagligen den största police, som finnes här i Sverige, och som är afsedd för de tre yngre sönerna.
Bernadotteska ättens privatförmögenhet har genom klok omtänksamhet och förträfflig placering under årens lopp förkofrats, men å andra sidan har man att räkna de täta resorna, de dyra vistelserna i utlandet och den ständiga, ofta med ansenliga belopp utgående välgörenheten. Om man anslår den rentabla delen af konungens förmögenhet till 4 millioner, förutom dyrbarheter och lösören, uppgående till 3 millioner, samt prinsarnes eventuella kapital till lika mycket, skulle ättens hela privatförmögenhet icke särdeles öfverstiga 10 millioner kr. Vårt konungahus har således icke på krämarevis samlat rikedomar, jemförliga med många andra regerande ätters, men det nuvarande svenska hofvet torde icke förty i ädel glans kunna mäta sig med hvilket som helst i Europa.
Handelsunderrättelser.
Torgpris i Linköping.
Den 8 September.
Hvete 16 à 17; Råg 11 kr. à 11: 50; Ärter 13 à 14 kr.; Korn kr. 12: 50; Blandsäd 10:50 à 11 kr.; Hafre 10 kr. à 10:25 pr 100 kg.; Potatis 2:75 à 3kr.pr hktr: Kött 60 öre. Fårkött, färskt, 70 à 75 öre, d:o saltadt 75öre; Fläsk,färskt, 75 à 78 öre, d:o saltadt 90 öre; Talg 50 öre; Ister 65 öre; Ost, sötmjölks-, kr. 1:10, d:o skummjölks-, 25 à 30 öre; Smör 1: 70 à 1:75, allt pr kg.; Ägg 85 à 90 öre pr tjog.
Torgpris i Norrköping.
Den 4 September.
Torg- och hamnpriserna i dag hafva varit: Hvete 16 à 17kr.; Råg 11: 75 à 12 kr.; Korn 11 à 12 kr.; Hafre 8: 50 kr. à 9; Arter 12 à 13 kr. pr 100 kg.; Ägg 90 öre à 1: 10 pr tjog; Smör 1: 70 à 1: 88; Ost, tryck-och sötmjölks- 1: 10; dito skummjölks- 35 öre; Fläsk, färskt, 70 à 75 öre; Kött, färskt, 40 à 60 öre; Fårkött, färskt, 60 à 70 öre, allt pr kg.; Kycklingar 50 à 60 öre pr st. Potatis 25 öre pr 5 liter. Trädgårdsalster: Rabarber 5 öre, Skärbönor 12 à 15 öre pr kg., Gurkor 30 à 40 öre pr 5 liter. Brunkörsbär 15 öre, Blåbär 18 öre. Lingon 10 öre, allt pr liter. Syltlök 50 à 80 öre, Rödlök 20 à 30 öre pr kg. Syltpäron 30 à 50 öre pr 5 liter, Plommon 10 à 12 öre pr liter, Hvitkål 10 à 12 öre pr hufvud. Fisk: Gäddor 50 à 70 öre, Aborrar 40 à 50 öre, Id 50 öre, Vimmor 40 öre. Ål 1: 25 à 1: 40, Mört 15 à 25 öre, Braxen 40 à 60 öre, Strömming 50 öre, allt pr kg. Kräftor 40 à 50 öre pr tjog. Hö: 40 à 50 öre pr 8 ½ kg. Ved: Barrved 9 à 12 kr. pr famn.
Bygdekrönika.
(Eftertryck förbjudes).
Brokiga ord.
Det är obegripligt, hvad de der utländska orden, som stjäla sig in i vårt språk, kunna ställa till mycket elände ibland. Ty det är inte allom gifvet att förstå sig på dem, utan mången gång passar man in dem på ställen, der de inte passa och stundom förvränger man dem, så att det backar rakt åt häcklefjäll.
I fjol t. ex. kom det en berömd och fin sångerska hit ner till gästgifvargården en dag och ville hålla konsert i socknen, en gudelig och allvarsam konsert för resten, sa' hon, och så skef hon ett bref till gamle prosten och begärde att få sjunga i kyrkan samt skickade skrifvelsen med kyrkväktaren till prestagår'n.
Men prosten ville inte öppna kyrkan för sådant, utan sa' till stöten, att han skulle helsa den stora sångerskan och säga, att det passade henne bättre att konsertera i skolsalen.
— Säj henne, att den är lämpligare, att der är lika bra och till och med bättre "akustik" än i kyrkan' slöt prosten.
Stöten gick tillbaka med de buden. Men det der elemänskade ordet "akustik", det surrade för honom och krängde sig i halsen på'n, så att han kom att säja så här.
— Prosten vill inte släppa till kyrkan, utan sa', att fröken lika gerna kunde ta' till skolhuset, för i det är det bättre och lämpligare att "a-kuchera" för fröken än i kyrkan!
Sångerskan for upp och blef ilsk som ett bi, och så underligt var just inte det.
— Sa' han verkligen så? stammade hon.
— Ja' det, min själ, gjorde han, och jag kan gerna hålla med honom, för så möcke begriper jag också, lät stöten.
— Ut — ut — ut! skrek sångerskan i det värsta krescendo hennes galepenne kunde åstadkomma. Och stötastackarn måste hufvudstupa, hättelös och förskrämd ut ur rummet, der hon bodde på gästgifvargården.
Men om det bref, som prosten fick den aftonen från den stockholmske näktergalen, sa' han ofta, att han aldrig läst något värre i hela sin tid.
Och di kan man veta, att det måtte varit djädrigt, ty prosten har läst ofanligt mycke bå' teologi och filosofi i sin dag, sägs det.
— — —
Jojo, de utländska orden äro inte goda att reda, och det borde egentligen vara förbjudet att nyttja dem, åtminstone inför oss bönder, som aldrig fått "stodera".
Ett sådant der främmande och krokigt ord har i dagarne ställt till ett så förskräckligt elände hos Masse i Kåragård, att dess like väl aldrig förut sports här i riket.
Det var nämligen som så, att vårt hushållningsgille hade reqvirerat en af de största landtbruksprofeter i kristenheten till att hålla föredrag vid senaste årsmötet.
Och en baddare var han, bå' i kunskaper och trut.
Han talade om en slags klöfverbacill, som två stycken professorer i Tyskland numera kunde odla, och den store profeten bedyrade, att om man köpte sig ett par flaskor af den bacillen och blandade upp honom med 30 grader varmt vatten och spritade ut den vätskan nattetid, — ty bacillen tålte intet ljus, — så skulle det se'n växa klöfver på fältet, utan bå' kalk och gödsel.
— Och detta bacillpreparat heter "nitragin" och fås i Göteborg — slöt profeten.
Så gingo vi dädan, medan gillesherrarne förfogade sig till den sedvanliga middagen, vid hvilken hvarje agrar blir slagen, slankig och knäckt och söndersupen, om han än eljes är aldrig så styf i ryggen.
Men Masse i Kåragård svor under hela hemvägen på, att han bums skulle köpa sig ett par flaskor baciller för sin nyodling borta i skogen.
Och vi styrkte honom i den föresatsen, ty det var inte utan, att vi funderade på't lite till mans, och då vore det ju roligt om Masse ville börja, så finge man ju se, hur det lönade sig, innan man sjelf gjorde sig besvär och kostnad.
— Men hva i hundingen var det för ett konstigt namn på't? undrade Karl Andersson.
— Jo, — sa' Masse — det hette Nitra, — hm, förbanska mej, har ja' inte glömt et, tror ja' hm — jo nu har ja' dä — nitroglycerin — var det.
— Jaha, så hette dä! inföll vi andra.
— Åhja, ja' ä' inte så dum eller glömsk, stoltserade Masse. —
Inte många dar efteråt förklarade Masse, att det inte var någon lätt sak att få köpa den der nitroglycerinen, och att det var förbundet med fasligt många omständigheter att få honom. Men landthandlaren hade hjelpt honom, och i veckan efteråt skulle han få varan.
— Bacillen ä' så etter befängder, att de få lof att transportera honom på särskilda tåg, som inte gå mer än en gång i veckan, log Masse.
Hur han emellertid vände sig edm det, fick han omsider hem den der materien, förmedels hvilken han skalle bereda sig en dråplig klöfverskörd.
Och en natt drog han ut med ingredienserna och sin jernharf till odlingen i skogen och redde sig att gå till väga som landtbruksingeniören sagt.
Stutarna spände han för harfven och ställde dem vid renen, och så masade han ut midt på åkern lör att blanda ihop bacillen och vattnet och stänka ut det öfver fältet
Der gick han och stampade och ordnade och skulle just till att häfva det så svåråtkomliga, men dråpliga medlet i vattenbaljan då han i sologången fick höra ett dref i skogsbrynet.
— Dä', min själ, baronen, våran gillesordförar'n, som ä' ute efter harar! lät Masse, satte ifrån sig bacillkruka och lommade af bort till stutarne, hvilka började konstras och bli oroliga, när de fingo höra hundarna.
Men drefvet gick besattandes fort och innan Masse hann dit, voro hare och hundar tätt inpå stutarna, hvilka rusade iväg med jernharfven efter sig, midt öfver den lilla odlingen. Och det dröjde inte många sekunder förrän hela nejden skakades af en skräll så hisklig, att hela marken gungade dervid, och Masse sjelf damp.
Stutarne hade kantänka sprungit med jernharfven öfver nitroglycerinen, så att den exploderat.
När Masse omsider reste sig, fick han se jagtherren komma springande emot sig i halfdagern, ilsk som en tupp
— Ligger du på lur och skjuter mina harar, så ska' då skam dig evinnerligen anamma! skrek baronen.
— Skjuter ja', som aldrig haft en bössa i händer se'n ja' exerade! Nä tack! lät Masse.
— Men hva' var det som small då?
— Antingen var det väl domen eller bacillen, som ja' har derute på åkern! mente Maese, och gaf sig i väg utåt åkern och baronen efter.
Men derute mötte dem en underlig syn. Af Masses doningar syntes inte ett spår, endast en djup grop i jorden, så stor som en potatisgraf, och vid den stod nu gubbastackarn och ref sig i hufvudet.
— Det var då sjelfva attan till bacill! sa' han slutligen.
— Hva' pratar du för dumheter om baciller nu igen? sporde baronen.
— Åh, dä mins han väl, den der, som en skulle odla klöfver med, nitroglycerinen, som landtbruksingeniören höll talet om!
— Nitroglycerin! Har du köpt sådan!
— Vesst attan, och han var inte lätt att få heller! Men ha' slutarna blett förderfvade utå bacillen, så ska' gillet få betala dem.
Baronen begrep snart, hur det hängde ihop
— Har du verkligen köpt nitroglycerin? sa' han.
— Visst har ja' dä? Hette det inte så kanske.
— Nitragin hette det, du arma anka. Du har köpt ett sprängämne i stället för klöfverbaciller! skrek baronen och visste inte antingen han skulle gråta eller grina.
Men den, som grät, det var Masse det, när han sedan hittade slarfvor af stutarna, här och der i buskarne.
Baronen har visserligen elterit ställt om en insamling, så att Masse-skråen fått ett par andra igen.
Men de der utländska och krokiga orden borde väl ändå afhysas, för de ställa då många gånger inte till annat än spektakel.
Thure S.
Skörden i Ryssland.
En korrespondent till ”Dannebrog” skrifver från Odessa:
Utsigterna till en blott någorlunda skaplig medelskörd bli mindre och mindre. Berättelserna från flera distrikt lyda mycket nedslående. Dertill kommer, att Österrike-Ungerns skörd har lidit så mycket af häftiga störtregn och öfversvämningar, att exporten från Odessa till Ungern är högst betydlig. Några af de största spanmålshandlarne i Budapest och andra ungerska städer vistas för närvarande i södra Ryssland och köpa upp korn massvis. Den ena ångaren efter den andra afgår till Galatz och Braila, som eljes ha en afsevärd utförsel.
Prisen ha i följd af haussen i Amerika stigit onaturligt i höjden. Hvete, som tidigare kostade 86 kopek pr chelverts, betalas nu med 1 rubel 10 kopek, bättre sorter till och med med 1 rubel 20 kopek, ja, enstaka partier ha betingat 1 rubel 28 kopek, ett pris, som ej erhållits i mannaminne. Om denna stegring kan hålla sig, är visserligen osäkert, men de ogynsamma underrättelserna från det inre Ryssland tyda ej på någon omedelbar återgång.
Privat berättas det från pålitligaste källa, att regeringen uppköper enorma qvantiteter säd. Hvad anledningen kan vara, det är svårt att, få säkert besked om. Det hviskas om att förvecklingarna i Afghanistan spela sin stora roll.
Alla köpmän, som sålt på leverans, göra stora förluster och få betala vackra penningar för att uppfylla sina åtagna förbindelser. Många stå redan på undergångens rand, och alla, som på något sätt kunna köpa sig fria, föredraga att betala differensen strax framför att låta ruinera sig så småningom.
När "Göta" sjönk.
En olyckshändelse i Göteborgs hamn skildras af G. H. T. närmare sålunda:
I tisdags e. m. började kanalångaren "Göta" att inlasta kol från Hullångaren "Ariosto". Lastningen tillgår som bekant på det sätt, att kolen i rännor störtas från den större ångaren ned genom luckan i lastrummet på den mindre. Är, såsom fallet nu var, skilnaden i höjd mellan fartygen betydlig, så komma de stora kolstyckena med väldig fart och kraft ned i den lägre ångaren. Kanske har man häri att söka en orsak till olyckan.
Emellertid pågick lastningen, och alla ombord å "Göta" varande personer hade gått till kojs, utom en på däcket varande arbetskarl R. Andersson, som skulle hålla s. k. däcksvakt, hvilken har att öfvervaka lastningen, under det den öfriga delen af besättningen hvilar för natten.
Man får nämligen ej tro, att en så stor ångare som "Ariosto" har tid att lossa sin last utan nattarbete; sådant måste alltid tillgripas, hvarför lossning sker i andra fartyg, ångare, pråmar o. s. v. Härvid behöfs vid kollastning i vanliga fall blott en à två personer på däcket af exempelvis en lastande kanalångare; dessa ha endast att tillse, hur lasten faller i fartyget, så att ej för mycket tages för- eller akter-ut, i styrbord eller babord. Sådan vaktgönng gjorde nu Rob. Andersson.
Vid half två-tiden på natten märkte han till sin förskräckelse, att "Göta" sjunkit alltför djupt ned i vattnet med aktern. När han kom akterut till öfverbyggnaden, stod vattnet redan upp på däck. Han ropade nu inåt gången till salongen och hytterna: "Båten sjunker!".
Inne i öfverbyggnaden varande personer, kaptenen, restaurationspersonal m. fl, rusade nu i blotta nattkläderna ut genom vattnet.
Kaptenen, hvars namn är Emanuel Pettersson, och som förut fört kanalångaren "Bona", sprang uppför trappan till kommandobron, dit han genast följdes af restauratrisen, fru Kristina Bock.
Ångaren sjönk nämligen så hastigt — allt tog på sin höjd 4 minuter — att man måste rådda sig första bästa väg.
Maskinisten Joh. Pettersson var i land, men i hans hytt låg en bekant till honom, som der ville invänta hans ombordkomst. När denne vaknade, stod vattnet högt på britsen i hytten, hvarför han rusade ur hytten ut i gången. Der träffade han kokerskan ombord, Ellen Sörenson, som sprungit dit från köket, der hon legat. Han grep henne i armen och tillsade henne följa med upp på kommandobron.
568
qväft allt godt der. Då han såg någonting, som han tyckte om, grämde det honom, att det ej var hans. Man kunde säga, att han i sina tankar ständigt bestal sin nästa. Framför allt var hans gamle vän, Forster, ett föremål för den giriga afundsamhet, som oupphörligt tärde hans frid.
Han hade ej väntat sig ett på så lysande sätt anordnadt bröllop, som han nu fann, att Forster i öfvermåttet af sin sällhet tillstält.
Det ökade hans afund.
Bland bröllopsgästerna fann han till och med personer af de högsta samhällsklasser.
Afunden fick derigenom ny anldning till grämselse.
Men icke nog dermed. Han hade ej heler kunnat föreställa sig, att Marie skulle vara så verkligt vacker, som hon nu syntes honom. Hennes anblick bländade honom.
Men då han betraktade Forster och såg, huru han nära nog glänste af lycka och sällhet, då förmådde han ej längre sluta sina tankar inom sig.
— Han har stulit sin lycka ifrån mig, mumlade han mellan tänderna.
Vigseln var slutad, och man började gratulera brudparet.
Detta ögonblick ansåg Alm vara lämpligast att verkställa sitt uppdrag, men han hade tillsagt polistjenstemännen, som åtföljde honom, att vänta på gatan, till dess han gaf dem ett tecken från fönstret att uppkomma; han måste alltså dröja.
Alm blef emellertid den siste, som framträdde till Forster och Marie för att lyckönska dem.
På gatan utanför fönstret hade en folkmasssa samlats för att se brudparet. Forster och Marie voro kända. Både två hade, den ene såsom en omtyckt egare af operakällaren, den senare under den tid hon varit på Liljeholmen, förvärfvat sig många
569
bekantskaper och vänner. Alla aktade i dem ett par, som förtjenade och som man unnade den lycka, de ömsesidigt gjorde.
— Bruden, bruden! ropade man också från gatan. Låt oss se bruden!
Dessa rop afbröto Alm just i det ögonblick han sökte att på det mest uttrycksfulla sätt lyckönska dem.
Men folkets högljudda fordringar tilltogo ännu mera, då man dröjde med att efterkoma den första uppmaningen.
Marskalkarne hade placerat stora armstakar i ett af fönstren för att belysa bruden under den stund hon skulle visa sig der.
— Fram med bruden! Låt oss se bruden! Bruden till fönstret! väsnades man från gatan.
Forster ledde Marie till det bestämda fönstret. Alm följde dem.
Ett skallande lefve och hurrarop ljd från folkmassan, då man fick se Marie.
Hon hade ej väntat denna bifallshelsning och kände sig rörd. Hon tryckte ock hjertligt Forsters hand och fäste en öm blick på honom. Forster saknade ord för att uttrycka sin hänförelse och sällhet; men troligtvis hade han slutit henne i sin famn, om icke Alm i detta ögonblick kommit att trampa honom på foten, hvilket i stället framtvingade ett smärtsamt uttrop öfver hans läppar.
— Om ursäkt, bäste Forster, om ursäkt, stammade han. Jag glömmer bort allting, bara för att beundra din lilla täcka — jag får ju säga — fru — icke sant — fru — eller får det bli Marie — gamla vänner emellan — fru Marie, kanske.
— Lika mycket, anmärkte Forster, du tänkte säga något annat, tyckte jag.
Forster kände sig rädd för Alms artighetsbety-
572
Forster besvarade ej Alms yttrande, utan vände honom endast ryggen, emedan han kände sig förtretad öfver att en af gästerna under ett för hans hjerta så dyrbart ögonblick som det närvarande skulle framkomma med möjligheter af sådan egenskap. I sitt eljest fromma sinne hyste han dessutom misstankar emot Alm, och han trodde sig nu få ännu större skäl dertill. För öfrigt märkte Forster, att Marie lyssnade till Alms prat, och att det smärtade henne.
Alm deremot kände sig stött öfver det förakt Forster visade honom; men lemnade ej derför sin plats.
Han visste, att han hvilket ögonblick som helst kunde tillintetgöra Forster och den synbara glädje och sällhet, som nu omgaf honom. Känslan af denna magt smickrade och roade Alm.
— All lifvets härlighet är ett korthus, började han igen; för flägten af en vind är allt förbi.
— Så-å! yttrade Marie.
Hon var nu som alltid ganska fåordig.
Alm önskade väcka hos Forster en lefvande tillit till sin lyckas bestånd, ville hos honom framkalla ett slags framtidsförtjusning och just i det ögonblick, då allt log emot som vänligast och förhoppningsfullast, störta honom. Han märkte icke förr än nu, att han gått origtigt tillväga för att nå detta sitt mål.
— Lycklige Forster! började han på nytt.
Forster vände sig åter om.
— Lyckliga Marie! tillade han och fäste på henne en blick af beundran.
— Jag medgifver, fortsatte han, att det nästan är grymt att tänka sig, att allting är förgängligt, i en stund då man är så lycklig, som ni nu äro; men det är förlåtligt, att jag gör det, jag, som af verldens goda endast erfarit dess förgänglighet. Du är
565
Äfven Forster hade hyrt detta ställe för firandet af sitt bröllop, till hvilket han inbjudit så väl flere af stadens embetsmän, som äfven kunder och vänner.
Forster ville på ett ståtligt sätt fira sin lyckas skönaste stund. Det var redan mörkt. Kristallkronorna brunno i de vackra rummen, och bjellror klingade på den snöbetäckta gatorna. Gästerna började anlända.
Orolig vandrade Forster fram och tillbaka i ett litet rum, enkom för hans räkning, medan han väntade på bruden. I tankarne öfverläste han brudvigseln, under det han mer än en gång kände efter i västfickan, om han ej tappat vigselringen.
— Hvad är klockan? frågade han en af de utsedda marskalkarne.
— Något öfver nio, svarade denne.
— Hvad tiden går långsamt. Jag kan ej säga, huru mycket jag plågas. Det är ej roligt, märker jag, att gifta sig.
— Före bröllpet, ja, skämtade marskalken.
— Allt är väl i sin ordning? Fattas något, så säg blott till. Jag önskar, att gästerna skola bli nöjda på min hedersdag. Tänker aldrig fira om den mera. Ah, hvad Marie dröjer! Jag undrar, huru brudklänningen skall kläda henne. Du har ju sett henne i dag, du — var hon blek — rädd — hur såg hon ut — tror du, att hon skall taga sig bra ut i krans och krona?
Marskalkens mångahanda göromål tilläto honom ej att besvara frågorna, utan aflägsnade han sig skrattande.
— Bruden är nu här, tillkännagaf marskalken, då han slutligen återkom. Kom, min bror, kom!
— Hon är här, säger du, vänta litet.
Och den hederlige Forster gick ännu ett hvarf kring rummet, halfhögt mumlande brudvigseln, för att vara säker på att ej komma af sig i brudstolen.
576
— Jag skulle skämmas.
— För hvem?
— För gästerna.
— Prat!
— Du är stygg.
— Du är elak.
— Jag?
— Gif mig en kyss.
— Nej.
— Icke?
— Vänta.
— Huru länge?
— Till — till …
Marie sprang i detsamma leende upp från hans sida och intog åter sin plats framför fönstret.
— Hvarför en sådan häftighet?
— Hörde du icke, folket ropade.
— Börjar du redan på att bli obeskedlig emot mig; jag förstår nog, hvarför du sprang din väg.
— Jag har ju sagt det, man ropade.
Marie hade verkligen rätt, emedan man hörde rop utanför, men de gälde en helt annan sak.
— Jag har lust att hämnas, anmärkte Forster, och i stället kyssa dig här inför hela folkmassan på gatan.
— Försök bara.
— Du tror icke.
— Jag tror icke, att du vill göra mig ledsen.
— Deri har du rätt, således, jag väntar till …
Forster hotade henne skälmaktigt med fingret.
I detta ögonblick blef en af marskalkarna utkallad i förstugan, och då han strax derpå återkom, syntes han blek och förskräckt.
— De närvarande märkte ett derpå följande lifligt samtal emellan båda marskalkarna, och all den stund man tog för afgjordt, att något ledsamt inträffat, samlade man sig af nyfikenhet och deltagande
577
kring dem. Ju flere som tillkommo, desto större blef också förvirringen. Snart syntes den ha intagit dem alla.
Bullret och sorlet på gatan tilltog nästan i jemnbredd med förskräckelsen bland gästerna.
Ännu stodo Forster och Marie och hviskade med hvarandra om sådana småsaker, som äro så ljufva för tvänne nygifta, men för alla andra af intet värde.
Den första stunden efter vigseln är äktenskapets skönaste morgondröm: hvad man då drömmer om lifvet är så intagande; det är ett litet paradis, som dyker upp med sin sällhet ur den darrande morgondimman. Sjelfva fattigdomen ser då något rosenrödt i sin framtid. Kärleken är en fé med trollspö, som till och med ur den naknaste bergsklippa manar fram något underbart och förtrolladt. Hvad skall denna stund icke vara för den rike, som redan förut eger allt, och nu äfven erhåller löftet om kärlekens glädje.
Alms blick hvilade orubbligt på dem. Han tycktes icke vilja förlora någon enda af de rörelser, som i deras ansigten så lifligt uttryckte, hvad de kände i sina hjertan.
Men oväsendet började slutligen formera sig i några bestämda ord, och Forster såväl som de öfriga hörde nu tydligt, huru man ropade:
— Bort med dem! Ned med dem! Hvad vilja de här? Bort, bort med dem!
Marie bleknade af rädsla under det Forster närmade sig fönstret för att se, om han kunde upptäcka orsaken till folkets missnöje, och emot hvilka eller hvilken det kunde vara rigtadt; men då man på gatan märkte honom, helsades han med ett lifligt och vänligt hurrarop.
— Hör du, Marie, oväsendet gäller ej oss. Lugna dig, min vän!
580
polisbetjenterna, icke lemnade dem ett enda ögonblick, utan följde dem såsom deras skugga.
Bredaxlad och beslutsam, samt klädd i brunt förskinn och en luden vintermössa, med ett öppet och friskt utseende, tycktes han bland folket spela rollen af ett slags anförare.
Läsaren torde kanske knappast i denne man igenkänna en gammal bekant, nämligen Dörings trotjenare, den förr så beskedlige och enfaldige From. Mannen var emellertid ingen annan än han.
Då Döring lemnade Stockholm och From såg sig öfvergifven af honom, tänkte amiralen taga honom med sig till landet; men From ville på intet villkor öfvergifva hufvudstaden, utan förblef qvar der, i hopp att återfinna unge Döring, som han så trofast fäst sig vid.
From fick aldrig i sitt hufvud att Döring öfvergifvit Sverige, Stockholm och honom; han trodde, att en olycka händt honom, och From beslöt att ej lemna platsen förr, än han fått rigtigt reda på, huru dermed sig förhöll.
Under det han fortsatte sina efterspaningar, blef han emellertid bryggardräng. Han skulle försörja sig med något.
Styrkan har respekt med sig. Alla, med hvilka From kom i färd, skänkte honom den också. Och på hans tid fans väl ingen bryggardräng, som hade det namnet om sig som han.
Efter ett halft år hade han lagt bort sin bonddialekt, efter ett år sina bondfasoner, och efter halftannat år kunde man ej ens skilja honom ifrån någon i Stockholm infödd bryggardräng. Endast bondärligheten ville aldrig lomna honom, och han aktades också derför af sina husbönder såsom en tillgifven och bra tjenare.
De framgångar, han hade, gjorde honom allt mer och mer dristig, och hans bekanta medgåfvo
573
litet ond på mig, Forster. Man bör likväl icke allt för strängt bedöma vännen, om han pratar litet dumt ibland. Sant är, att din lycka står på säkrare fötter än andras. Du har i frid med ditt hjerta skapat den sjelf. Och nu — nu — nu återstår dig endast att njuta frukterna af din sällhet, ditt oberoende, din Maries kärlek. Forster, vi äro ju vänner, gamla vänner.
Alm yttrade sig med ett sådant sken af upprigtighet, att Forster åter började tro honom.
— Jag tänker mig så väl ditt lif hädanefter, tillade Alm.
— Gör du det?
Forster älskade Marie så innerligt, och den tanke, som Alm framkastade, tillade honom lifligt.
— Jag tänker dig bland skummande kaskader af sherry och roussillon, af bourgogne och frontignac.
Forster smålog.
— Men jag vet något ännu bättre: jag ser dig sitta bredvid din lilla hustru; då slår din arm omkring hennes lif — det är afton förstås — ljusen äro tända, och hon har tagit plats vid sitt sybord — nåväl, du slår armen kring hennes lif och blickar in i hennes vackra ögon. Ni tala icke högt med hvarandra, ni hviska. Hvarom hviska ni? … Skalkar!
En täck rodnad spred sig öfver Maries ansigte; Forster log ännu en gång och tryckte ömt hennes handl.
— Du stryker en af de svarta lockarne ur Maries panna, och Marie nickar mildt och tacksamt emot dig.
— Tack, min vän, tack! yttrade Forster.
Forster hade glömt all vrede, all misstanke. Det syntes hono omöjligt, att Alm kunde vara en falsk vän; ack, han tecknade ju så väl en bild ur deras
- ↑ Angående denna festskrift, som vi rekommendera hos våra läsare, må i detta sammanhang lemnas några upplysningar: Arbetet, som upptager 150 illustrationer och kostar 6 kr., utgör en ståtlig volym om mer än 400 sidor stor 8:o. Det omfattar de olika sidorna af konungens mångfaldiga verksamhet, alltifrån hans uppfostran och ungdom till hans senaste värf som unionskonung, och innesluter äfven en skildring af hans privatlif och hofhållning. Bland öfriga i texten befintliga citat och anföranden må särskildt nämnas de utdrag ur konungens som manuskript tryckta "Reseminnen", hvilka med den höge författarens särskilda tillåtelse meddelas. Arbetet är, som nämndt, försedt med talrika, fint utförda och upplysande illustrationer. Bland dem finnas af konungen från hans tidigare år flera porträtt, som numera knappast torde vara bekanta, facsimiler från hans skrifter och anteckningar, en mängd vyer från hans resor i utlandet, afbildningar af praktgemaken i hans slott, medaljer från minnesvärda tilldragelser i hans lif m. m. Vidare porträtt af hans närmaste omgifning och hof, statsmän, vetenskapsmän och andra, som hafva sin plats i hans lefnadshistoria. Nästan alla illustrationer äro återgifna direkt från originalfotografier, hvaribland icke få från h. m:ts enskilda samlingar. Då allmänhetens uppmärksamhet i dessa dagar af konungens tjugufemårsjubileum är fäst vid allt, som rör honom, torde denna sakrika och intressanta, populärt skrifna och samvetsgrant affattade biografiska skildring vara ur flere synpunkter välkommen.
