Men vägen dit var nu spärrad af
ett flytande fat, hvarför han måste
släppa sitt tag i hennes arm för att
få bort fatet. Härvid gled Ellen
undan och syntes ej mer.
Att ej något vidare kunde åtgöras, är lätt förklarligt, då man betänker den korta tid, allt tog. Blott några sekunder härefter stod vattnet öfver kommandobryggan.
Rorgängaren O. Johansson, som strax förut varit uppe på "Ariostos" däck, hade just hunnit ned på "Göta" och in i sin hytt, då olyckan timade. Han rusade ut och ned på en bredvid liggande pråm.
Af de i skansen befintliga personerna: eldaren Joh. Pettersson, besättningskarlarne August Pettersson, Henning Berntsson och Gustaf Pettersson, lyckades August Pettersson och eldaren hastigt nog att komma på däck, sedan de väckts af vattnets sqvalp vid deras kojer. När de kommit upp på däck, stod "Göta" redan med aktern i botten. Fören hölls ännu uppe något, och detta gjorde, att en bergningsbåt från den strax utanför liggande Wilsonångaren "Domino" kunde hinna fram och upptaga dem. Henning Berntsson och Gustaf Pettersson kunde ej räddas. Antagligen ha de drunknat i sina kojer.
Emellertid var de å kommandobryggan stående personernas belägenhet icke just så behaglig; vattnet räckte dem högt upp till lifvet, och kölden kändes bitande i den rätt starka blåsten. Deras klädsel var ock, som sagts, bristfällig. Kaptenen ropade derför upp till "Aristo", derifrån för öfrigt genast allt vidtagits till de nödställdes bergning, om nedfirande af en stege. Restauratrisen grep emellertid helt resolut en från "Aristo" nedhängande tågända och klättrade med dennas tillhjelp upp på den höge ångarens däck, dit snart derefter kapten Pettersson och de andra räddade samlades.
Kläder hemtades nu åt de genomvåta och frusna menniskorna, hvarefter de på bästa sätt omvårdades.
Om orsakerna till olyckan har man yttrat sig på alla möjliga sätt, af hvilka här må återgifvas de mera antagliga: båten, som är byggd af trä på jernspant, är rätt gammal, öfver 20 år, hvadan den kunde ha häftigt sprungit läck af en eller annan orsak — vare sig den "gifvit sig" eller bordläggningen bräckts af nedstörtande kol — man talar ock om att någon ventil till maskinrummet kunde ha stått öppen, och fartyget lastats för djupt akter, hvarvid vattnet skulle ha strömmat in och fyllt det; men detta förnekas på det bestämdaste af maskinisten, liksom ock att bottenkranen kunde lemnats öppen.
Visshet om hvad som vållat den sorgliga händelsen får man väl först när ångaren hemtats upp igen från bottnen.
Om en eldsvåda i Norrköping den 2 September, dervid en menniska innebrändes,
meddelar vår ref. närmare: Boningshuset, i hvilket elden härjade, är ett s. k. 2 1⁄2 våningshus, d. v. s. med 3 våningar åt gatan och 2 åt gårdssidan, med en fasad af 11 fönster åt Ö. Kyrkogatan samt 4 åt S:t Persgatan. Huset är uppfördt af tegel, men all inredning, såsom golf och trappor, voro af trä, med papptak i rummen.
Vid ref:s besök d. 3 Sept. företedde det härjade huset en sorglig syn. Ytterväggarna qvarstodo visserligen, men svärtade af rök samt med stora stycken af rappningen affallna och med gapande stora gluggar i stället för fönster. Takets plåtbetäckning var bibehållen, men plåtarne hade bugtats af värmen. Inuti huset voro 2:a och 3:dje våningarna åt Södra S:t Persgatan totalt förstörda af elden, så att nära nog endast tegelväggarna emellan rummen qvarstodo. Nedre våningen samt den del af de öfriga våningarna, som låg längst bort från eldhärden, voro jemförelsevis oberörda af elden, men mycket svårt skadade af det insprutade vattnet, som stod högt upp på golfvet. På gården voro de husvilla menniskorna sysselsatta med att taga reda på sina bergade tillhörigheter.
Sorgligt nog har olyckan redan kräft ett menniskolif, och fråga är om en svårt bränd tjensteflicka kan räddas från döden.
I en lägenhet på tredje våningen bodde en skräddare J. Wessberg med hustru, 4 barn och 2 arbetare. Alla kommo lyckligt ur det brinnande huset, men hr w. återvände dit in för att söka rädda ett och annat, Han kom ut en gång och begaf sig åter in för att berga, enligt uppgift, en del silfver samt kontanta penningar, men syntes sedan ej vidare till. På natten funno brandkarlarne hans förkolnade lik, hvilket tills vidare fördes till brandstationen.
Hr W. stod just i begrepp att taga en lifförsäkring på 3,000 kr.
Om eldens uppkomst, som började i andra våningen, har den skadade tjensteflickan hos kassör Nilsson, för sin matmoder berättat följande. Hon hade med fotogen begjutit en i köksspisen uppgjord eld för att få den att brinna hastigare samt antagligen stält fotogenkärlet, hvilket innehöll 3 à 4 liter, så nära elden, att detta uppvärmdes och exploderade, hvarvid brinnande fotogen stänkte omkring öfver allt i rummet samt antände flickans kläder. Hon rusade då ut i förstugan lemnande dörren öppen efter sig.
Elden kastade sig med så rasande häftighet uppför trappan till 3:dje våningen att lågorna efter omkr. 5 minuters förlopp slogo ut i det åt gårdssidan från eldhärden längst belägna fönstret.
Brandmanskapet hade ett styft och farligt arbete att utföra men undslapp dess bättre i allmänhet helskinnadt. Ett fult olyckstillbud inträffade dock. Ett stycke af takgesimsen störtade ned och afslog i fallet en stege, på hvilken 3 eller 4 man stodo. Under den nedramlande stegen befann sig en brandsoldat, som blef ganska hårdt klämd, men för öfrigt aflopp äfventyret utan svårare följder. En murare fick händerna svårt brända samt brandskador i ansigtet. Å Litografiska aktiebolaget anstälde bokbindaren G. W. Tolén nedföll från taket å den inom egendomen befintliga uthuslängan, hvarvid han, utom det att han erhöll några mindre kontusioner, af bröt sitt ena ben.
En egendomlig dröm berättades af ett i gården boende fruntimmer. På olycksdagens morgon hade hon i sömnen tyckt sig höra buller och larm utanför bostaden, maskiner föras fram och tyckt sig vara i fara för en mängd nedrinnande vatten. På ett förfärligt sätt besannades hennes dröm.
I det brunna huset voro följande hushåll bosatta: värden, handl. F. A. Jonson, med hustru och 1 barn, handl. F. A. Larsson, hustru och 5 barn, bokhåll. A. M. Dahlström, 4 personer, arbetaren C. A. Carlsson, hustru och 3 vuxna döttrar, muraren G. Lindgren, 3 personer, snickaren Ad. Johansson med hustru, folkskolläraren Joh. Hylander med 3 vuxna personer och 3 barn, kassören C. L. Nilsson (i hvars kök elden uppkom) hustru, 4 barn och 1 tjensteflicka, skräddaren C. L. Löf med hustru, muraren G. H Lindgren, hustru och 3 barn, fröken Anna Nilsson 2 personers hushåll samt skräddaren C. J. Wessberg med hustru, 4 barn och 2 arbetare.
Af dessa lära alla utom arb. Johansson, som dock fick största delen af sitt bohag räddadt, ha sin lösegendom försäkrad.
Boningshuset var försäkradt i städernas allm. brandstodsbolag för kr. 40,000. En svårare förlust torde handl. Larsson göra. Denne hade näml. all sin egendom såväl handelslager som bohag försäkrad för 5.500 kr. Vid eldens utbrott voro genast en mängd hjelpsamma personer till hands för att "rädda" allehanda saker af hans lager.
Brandstodsbolaget Skandia är intresseradt för blott 4,500 kr. i 2 försäkringar.
Den skadade tjensteflickan Emma Brattlunds tillstånd var ännu i onsdags nästan oförändradt, och sväfvade hon då fortfarande mellan lif och död.
I söndags begrofs den vid olyckan omkomne skräddaren Wessberg under tillslutning af en så stor menniskomassa, att dess like aldrig torde varit samlad å Norrköpings kyrkogård. I processionen deltogo Norrköpings brödraförening och goodtemplarorden talrikt representerad. Pastorsadjunkten Krantz förrättade jordfästningen. Qvartetten Stjernan sjöng vid grafven.
Protektionismen triumferar.
Hela vårt land har i sommar gladt sig åt den obestridliga framgång, som Stockholmsutställningen gjort och åt den seger, som våra näringar dervid firat. Med stolthet ha tidningar af alla färger återgifvit utländingarnes berömmande omdömen om vår industris oväntadt höga ståndpunkt. En särskild fägnad har det varit att erfara, hurusom till och med representanter för den mot oss mest afvogt sinnade norska pressen måst skänka vår uppvisning sitt erkännande och huru de måst tillstå, att Sveriges industri på de senare åren ryckt upp och tagit betydligt försprång framför Norges, och att norrmännen behöfva taga exempel från Sverige.
Huru har då vårt land, som blott för några få år sedan stod bland de allra lägsta i fråga om det industriella lifvets utveckling, nu kunnat åstadkomma denna vackra uppvisning, som öfverraskat ej blott besökare från utlandet utan äfven oss sjelfva?
Svaret ligger ej långt borta, och vi tveka icke att uttala det, fastän vi väl veta, att vårt påstående skall väcka mycken ond blod — svaret är: att vår utställning kunnat bli så god som den är, derför hafva vi att tacka tullarne — de så förkättrade tullarne!
Tack vare den hjelp i konkurrensen med bättre utrustade och längre komne producenter i utlandet, hvilken skyddstullarne lemnat, har på blott några få år vår industri tagit ett uppsving, som ej ens den argaste frihandelsdoktrinär skall våga förneka. Ej nog med att våra gamla industrier utvecklats och tagit ökad fart utan många nya fabrikationer ha uppstått, hvarom vi förut knappt vågat drömma, men om hvilkas lifskraftighet årets utställning lemnar det bästa bevis.
Om derför vårt land i gemen kan med glädje fira den fredliga utvecklingens mönstringsfest, som heter "Konst- och Industriutställningen i Stockholm", så bör denna tillfredsställelse vara så mycket större och lifligare hos dem, hvilka på ett eller annat sätt bidragit till att skapa de förutsättningar, hvarur utställningens goda resultat framgått eller med andra ord, hos dem som medverkat till att genomföra det nya system, hvilket i vår industriutställning gifvit ett prof på hvad det kan och vill åstadkomma.
Det har också erfarits, att mycket utpräglade frihandelsvänner, som besökt utställningen och hvilka vilja taga reson, förklarat att de efter tagen kännedom om vår industris framåtgående känt sig öfverbevisade om att tullarne dock gjort och göra vårt land nytta.
Genom att en sådan öfvertygelse sprides skall i väsentlig mån den förut på sina håll rådande animositeten mot tullskyddssystemet bortarbetas — till fromma för vårt industriella lifs lugna utveckling.
Deri ligger utställningens icke minsta nytta!
Den kommunala beskattningen.
Behofvet af en ändring i våra beskattningsförhållanden har länge gjort sig känbart och behofvet af reformer i hithörande afseenden återkommer vid hvarje riksdag.
Det är ej svårt att påpeka oegentligheter och orättvisor i vårt nuvarande skattesystem; men svårare är att framlägga ett förslag, som i alla punkter skipar rättvisa. Försök ha gjorts flera gånger om — senast vid årets riksdag — men de ha måst öfvergifvas såsom otillfredsställande än i en punkt, än i en annan.
Det är med tillfredsställelse man erfar, att den nye finansministern grefve H. Wachtmeister såsom en af sina första mera offentliga embetsåtgärder upptagit just den maktpåliggande beskattningsfrågan. Hans kända insigter och speciella fackkunskaper i hithörande ärende gifver också den bästa anledning förmoda, att han är rätte mannen att föra frågan in på den väg, som kan leda till ett godt och lyckligt slut. Och den nye finansministern har haft den rätta synen på saken och börjat just i rätt ända, i det han i enlighet med riksdagens anvisning beslutit att tills vidare lemna öfriga punkter i beskattningsväsendet åsido och först taga itu med den vigtigaste af dem alla, nämligen den som rör grunderna för vår kommunalbeskattning. Som bekant är denna på det närmaste sammankopplad med den allmänna bevillningen, i det till beräkningsgrund för fyrktalssättningen m. m. skall tjena den bevillning enligt art. II i bevillningsstadgan, som de skattskyldige erlägga till staten. Ingen förordning torde hafva mera bidragit att fylla högsta domstolens diarium med skattetvistefrågor och ingen förorsakat kommunalordförandena mera hufvudbry än denna sammankoppling, avita och oegentlig redan till sin princip. Också lär det vara finansministerns afsigt att först och främst åstadkomma en reform i antydda afseende genom kommunalbeskattningens skiljande från bevillningen till staten och i sammanhang dermed få till stånd en särskild kommunalskattelag.
Det är emellertid icke något lätt problem att lösa, det hithörande, och finansministern har begärt en särskild komité att utreda ärendet Att denna utredning måste vara både grundlig och fotad på sakförstånd är lätt att inse äfven om man helt flyktigt tager i betraktande de många kombinerade förhållanden, som här skola särskiljas och ersättas af något verkligt praktiskt nytt, som motsvarar och tillfredsställer det allmänna behofvet och icke blott utgöres af mer eller mindre spetsfundiga, teoretiska funderingar, som endast tjena till att fylla pappersluntor. Också är det att hoppas, att valet af medlemmar i den blifvande komitén, hvars tillsättande lär vara nära förestående, må falla på personer, hvilka förstå sin sak och genom samlad erfarenhet samt praktisk inblick i våra skatteförhållanden förmå framlägga förslag till en reform, som verkligen duger till någonting.
En svensk sårad på Cuba.
Från Pinar del Rio å Cuba har till Aftonbladet ingått ett bref, skrifvet af en amerikan, anstäld såsom sergeant i den cubanska frihetsarmén. Datum står icke utsatt, men brefvet har troligen varit mycket länge på vägen och fått företaga många irrfärder, innan det nått sin destinationsort; brefskrifvaren uppger sjelf, att han skulle få det befordradt genom någon amerikansk-cubansk fribytare.
Orsaken till att brefskrifvaren vändt sig till Aftonbladet är den, att en ung svensk August Victor Berglund, löjtnant i den cubanska armén, blifvit mycket illa sårad i en strid den 17 Jan. d. å., hvarest hästen sköts under honom.
Då hr B. icke kände sina slägtingars adress i Sverige, beslöt brefskrifvaren att vända sig till Aftonbladet för att genom tidningens försorg få hans slägtingar underrättade. Hr B. är född i Sverige 1866.
I den cubanska armén bär han ett annat namn. Brefskrifvaren synes vara mycket fästad vid hr B., som är hans förman, och skrifver om honom i de mest entusiastiska ordalag bl. a. följande:
"Hr Berglund har varit en af de tappraste i den cubanska armén. Han kom till Cuba såsom simpel soldat och kämpade i många strider under general Maceo, hvilken gjorde honom till löjtnant och gaf honom befäl öfver en afdelning af femhundra amerikaner. B. är en af våra mest framstående officerare och var god vän med general Maceo och den unge Gomez".
"Hr B." fortsatte brefskrifvaren, "sänder nu sina slägtingar och vänner sitt förmodligen sista farväl, men kom ihåg, han är en man, hvars namn för alltid står inristadt i hvarje cubanskt hjerta, ty för deras folk och land har han vågat sitt lif för att befria dem från tyranniet och slafveriets helvete".
Brefskrifvaren, som fått i uppdrag att vaka vid den sjukes bädd, säger, att deras lif sväfva i fara, enär de när som helst kunna bli angripna af spanjorerna. Dessa beskrifvas såsom synnerligt grymma och blodtörstiga. "De hafva" skrifver han, "stormat flere af våra lasarett och huggit i stycken de sjuka och sårade på det grymmaste och förhatligaste sätt; de hafva icke ens skonat qvinnor och barn. Vi ha påträffat unga qvinnor liggande i skogarna dit de blifvit släpade af spanska officerare och soldater, som skändat och derefter på det grymmaste dödat sina offer."
Hr B. är gift och har sin hustru i Amerika.
Minneslista.
Lördagen den 11 September.
Skeninge, gården N:r 21 Follingsqvarteret, kl. 10 f. m. lösöreauktion.
Vadstena, å gården vid postkontoret, kl. 10 f. m. lösöreauktion.
Måndagen den 13 September.
Skeda s:n. Syrorp. kl. 1 e. m. ved- och virkesauktion.
Tisdagen den 14 September.
Vadstena, rådhuset, börjas höstetinget med Dals härad.
Onsdagen den 15 September.
Linköping, hushållningssällskapets kreatursutställningslokal, kl. 4 e. m. aukt. å. 20 st. från Ost-Preussen importerade ädla sto-föl.
Eksjö s:n. Högaskog, kl. 1 e. m. lösöreauktion.
Skönberga s:n, Fullerstad. kl. 1 e. m. aukt. å en logbyggnad.
Torsdagen den 16 September.
Qvillinge s:n, Lida. aukt. å 1 mantal Lida säteri med underlydande i Qvillinge s:n. 1 1⁄2 mant. Hillerstad Östra Mellangården i Östra Eneby s:n samt gården och tomten N:r 1 qvadraten Vinpipan i Norrköpings stad.
Linköping. Ådala. kl. 1⁄2 10 f. m. stor lösöreauktion.
Kisa s:n. Sundsnäs. kl. 2 e. m. skogsauktion.
Norrköping, rådhuset, kl. 12 p. d. entreprenadauktion å leverans af proviantartiklar och ved för sjukhusets behof.
Norrköping, arbetsinrättningen, kl. 11 f. m. entreprenadauktion å leverans under ett halft år af proviantartiklar m. m.
Fredagen den 17 September.
Qvillinge s:n, Lida. kl. 10 f. m. stor lösöreauktion.
Vreta Klosters s:n, Hornstäfve. kl. 1 e. m. fastighetsauktion.
Tjärstads s:n, Högabacken på Täfvelstads egor nära Rimforsa, kreatursmöte.
Lördagen den 18 September.
Qvillinge s:n, Lida, kl. 10 f. m. fortsatt lösöreauktion.
Flisby s:n. Förås Mellangård. kl. 3 e. m. fastighetsauktion.
Asby s:n, Sillefall, kl. 2 e. m. fastighetsauktion.
Röks s:n, Knifstorp, kl. 4 e. m. fastighetsauktion.
Linköping, gården N:r 39 Kungsgatan, kl. 3 e. m. auktion å en värdefull boksamling och bättre möbler.
Auktioner.
Lösöre-Auktion.
Genom auktion, som förrättas vid Eriksberg under Källarholmen i Ekeby socken Måndagen den 20 dennes kl. 1 e. m. låta sterbhusdelegarne efter aflidne Johan Israelsson försälja såväl den efterlemnade inre lösegendomen, bestående af möbler och husgeråd, linne, sängkläder, den aflidnes gångkläder m. m, som äfven åbyggnaderna vid lägenheten Eriksberg, hvilka utgöres af stugubyggnad, inredd till stuga, kök och kammare på nedra samt en kammare och två vindar på öfra botten, ladugårdsbyggnad, vedbod, svinhus och hemlighus.
3 mån. betalningsanstånd.
Götvik, Strålsnäs den 2 Sept. 1897.
(8857,262) K. A. Almgren.
Till Salu.
Katrineholms Ringvältar, tillverkas i 8 storlekar med 41, 35 och 29 ringar. Hvarje ring rörlig för sig; svarfvade lager, försedda med täckta smörjkoppar.
Ringvältarne levereras fraktfritt och äro derför billigare än andra.
Katrineholms Rullharf, helt och hållet af stål och jern. Patenterad. Pinnar och knifvar lossas for hvässning och fastsättas åter på några minuter. Tillverkas i flera storlekar.
Katrineholms Tröskverk, äro i förhållande till konstruktion och afverkningsförmåga de billigaste som finnas. Senare årens alla förbättringar tillämpade. Körvandringar med universalaxelled en värdefall nyhet. Patenterad.
Försäljas af Kull berg & C:o, Katrineholm och de flesta jernhandlare. (7473,230.)
Vid Kumla Spirituosahandel säljes äkta Drufcognac,
importerad från staden Cognac, till 2 kr. pr liter. Vid parti rabatt. Af den omtyckta Örnmärkets Cognac säljes 11 1/1-buteljer för 10 kr, 11 literbuteljer 15 kr. o. s. v. Glas och låda fritt. Alla Bränvinssorter billigast.
Reqvisitioner, åtföljda af liqvid, expedieras genast och ställes till
A. A. Jansson, Gistad.
(8258,254)
Osläckt KALK
vid Knifvinge i Vreta Kloster
(6689,43)
Kalkstensmjöl,
utomordentligt fint pulvriseradt och af
bästa beskaffenhet.
Prof och analys på begäran.
(6690,28) Ivar Kraft, Berg.
Tidaholms Kalkspridningsmaskin
sprider kalk och torra gödningsämnen alldeles jemnt, äfven i blåst och utan minsta obehag för körsven eller dragare.
Oumbärlig i ett rationelt jordbruk. Pris endast 100 kr. Försäljes af Kullberg & C:o, Katrineholm. (7074,219)
För Höstbruket
rekommenderas såsom de förnämsta och tillika billigaste jordbruksreskapen:
- Katrineholms Ringvältar, 3 storlekar;
- Katrineholms Rullharfvar, 4 storlekar;
- Katrineholms Tallriksharfvar, 4 storlekar;
- Arboga Fjederharfvar med trä eller järnställning;
- Tidaholms Kalkspridningsmaskiner;
- Tisellska utsädessållen.
Alla dessa redskap levereras fraktfritt till låga men bestämda priser vid alla svenska järnvägs- och ångbåtsstationer.
Valla Sädesharpor (Kastmaskiner) och Fläktvannor från fabrik i Valla.
Illustrerade priskuranter. Profver att bese å Stockholms-Utställningens afdelning för jordbruksmaskiner.
Kullberg & Co., Katrineholm. (7067,218)
Önskas köpa.
Aspvirke uppköpes till högsta pris vid alla jernvägs-, kanal- och hamnstationer af Kullberg & C:o, Katrineholm. (7472,229}
Diverse.
Gamla Frimärken köpes, säljes. Inköpslista à 10 öre.
Gusta Bohman, Linköping. (9015,264)
Vägarbete,
utgående från Ulrika kyrka, Östergötland, bortlemnas under september månad på ackord i mindre stycken, omfattande såväl berg- som jordschakter. Jordkorpar, plank och kärror tillhandahållas. Uppgörelse med Schaktmästare A Andersson, adress Ulrika.
(263) Direktionen.
Värfning
utföres genom Brefbäraren G. Hultgren, Linköping, och Poliskonstapel A. Smitt, Skeninge. (202)
CUNARD-LINIEN
(innehafvare af Atlanterrecordet 5 ⅛ dygn) Göteborg—New York på c:a 9 dagar med ETRURIA, UMBRIA eller Atlantens jättar CAMPANIA, LUCANIA 636 fot, 12,950 reg:ton 30 000 hästar. (verldens största och snabbaste oceanångare). Pris och turlista gratis hos
J. Oscar Reis, 28 Postgatan, Göteborg.
(198) (Nord. A.-B.) 1611)
566
—Det är förskräckligt så varmt, menade han.
— Intet prat nu, kom! Herrarne vänta derute för att följa dig till bröllopssalen.
— “Jag tager dig” — mumlade Forster på brudvigseln.
— Kom!
— “Nu till min äkta hustru,” fortsatte Forster, under det han vandrade upp och ned.
— “Att älska dig i nöd och lust …”
— Så der, ja! Nu är du sadelfast i texten. Dröj för all del ej längre. Man blir otålig. Marie väntar dig. Kom!
— “Och till ett vårdtecken gifver jag dig denna ring,” fortsatte Forster.
— Jag öppnar dörren nu.
Forster kastade en blick i spegeln och lade kråset i ordning.
— Så, i guds namn!
Åtföljd af de bjudna gästerna, hvilka bildade ordentliga led bakom honom, anlände han framför dörren till den sal, der vigseln skulle förrättas.
Här måste han stanna ett ögonblick.
Då dörren öppnades, och han inträdde, såg han huru den midt emot honom belägna äfven öppnades, och att Marie inkom genom den.
Af häftig glädje klappade hans hjerta vid hennes åsyn.
Det var icke mer en bindmössa, sirad med guldpaljetter, som nu hvilade öfver de svarta lockarne, utan krona och krans; en prydnad, som ännu mer förhöjde den smärta flickans vackra gestalt.
En svart sidenklänning omslöt hennes former, smyckad med en enkel, vid denna årstid sällsynt blomsterbukett. Den hvita florslöjan nedföll på hennes axlar, som ett lätt och luftigt snöfall.
Redan stodo de framför kullerstolen, och vigselakten hade börjat. I denna stund, då de knäböjde
571
Träffadt, svarade hon emellertid, under det hon nickade sitt bifall och småog.
— Lyckan kom till dig, återtog Alm, medan du satt och rökte din pipa.
— Och tänkte, medan jag rökte, vill du väl också säga, och handlade tyst och stilla, sedan jag tänkt väl för mig, vill jag för egen del tillägg. Gud har likväl varit med allting, som jag tagit mig till, och det är alltid hufvudsaken.
— Men besinna likväl, om nu — om nu …
Alm började stamma. Han kände sig nästan rädd, för hvad han ämnade säga.
— Hvad skall jag besinna, tala ur skägget.
Forster å sin sida fruktade Alms halfva talesätt: han erinrade sig allt för väl, att det var på sådant sätt, han lockat sig till underrättelsen om den hemliga postgången till Armfelt.
— Besinna, om du nu på en gång, det vill säga på ett enda ögonblick, blefve beröfvad allt, hvad du eger, alltsammans?
Forster kunde icke dölja en viss häpnad öfver det framställda hugskottet. Minnet af Francs och Ehrenströms samtal hos fröken Rudensköld flög som en dyster påminnelse genom hans tankar.
— Allt, hvad jag eger? upprepade Forster.
— Som jag säger; först och främst din egendom.
— Det vore en förfärlig olycka, men jag finge väl ta saken kallt och börja på nytt. Det värsta vore för Maries skull.
— Men föreställ dig, att du äfven förlorade henne.
— Förlorade Marie? Ah, prata inga dårskaper. Icke sant, Marie, det är ej blott din hand du gifvit mig, utan äfven ditt hjerta?
— Något, svarade hon.
— Hör du …
— Men tänk dig den möjligheten, att du förlorade din frihet.
570
gelser, men han ville ej tillrättavisa hans påflugenhet; han hade ej hjerta dertill.
— Alldeles det, jag tänkta säga något, ja! så var det. Jag ville säga din lilla fru, att vi ej sett hvarandra allt sedan den der aftonen, då jag agerade kypare på Liljeholmen, och hon döpte mig till Calle; kommer ni i håg det? Åh, det var ett ganska roligt äfventyr, ehuru …
Det äfventyr, hvarom Alm erinrade, påminte Forster om det svek, hvarför han misstänkte honom.
— Ehuru? upprepade han likväl för att hafva något att säga.
— Ehuru det ej slutade, som jag hoppades.
— Icke?
— Jag trodde då så visst, att min lycka redan var gjord, men i stället skördade jag bara förtret.
— Du jagar efter lyckan för mycket, derför flyr hon dig.
— Det kan du säga, som är en lyckans guldgosse — jag återigen — det är annat med mig.
Alms ansigte förvreds, under det att en tung suck pressae sig fram ur hans bröst.
— Efter dina åsigter fikar ju hela världen efter lyckan?
— Visserligen, visserligen! Hvem lefver väl för något annat?
— Kan så vara; men emellertid brydde jag mig ej om den och har i alla fall skördat dess välgerningar i ganska hög grad.
— Tala ej derom. Lyckan har kommit öfver dig, medan du sof.
— Det är i det närmaste sant; allt, hvad jag eger, har jag nästan bekommit, utan att bråka och krångla — till och med lilla Marie — ack, hon föll sjelfmant i mina armar — icke sant, Marie?
Marie var icke pratsam.
567
på pallarne, och den blå, med guldfransar kantade pellen utspändes öfver deras hufvuden, inträdde Alm.
Alm hade varit för mycket sysselsatt, dels med sin klädsel, dels också med ombestyrandet af det uppdrag Reuterholm gifvit honom, för att kunna komma i rätt tid.
Hans ansigte förvreds af grämelse, när han fann att han ej mer kunde uppträda före vigseln.
— Ju längre på qvällen, desto vackrare folk, pratade han emellertid för sig sjelf. Kommer aldrig för sent, då man väntar på något godt. Den som spar, den har.
I all sin märkvärdiga elegans tog han sig med sin magra figur temligen löjlig ut. Klädd i kortbyxor med breda knäspännen af stål, visade sig hans smala ben, utstyrda i silkesstrumpor i all sin originella smalhet. Den svarta fraken var gammal, urväxt och luggsliten, men medelst bläck på de urblekta ställena hade han på ett klokt sätt förstått att någorlunda upphjelpa dess färg, så att den åtminstone vid ljussken skäligen försvarade sin pats. Ett stort krås och en hvit, med broderier rikt försedd väst, som han köpt i ett klädstånd, fulländade hans drägt.
Men sitt ansigte hade han ej kunnat hjelpa upp, och det var icke blott något af en spindel i hans magra ben, hela hans väsende kunde sägas vara beslägtadt med detta de små insekternas märkvärdiga, tyst lurande rofdjur, och förnämligast visade sig denna hans karaktär i de under pannan nästan begrafda, ständigt spejande, aldrig rigtigt hvilande, små ögonen, ej mindre än i det till formen så tunna och bleka ansigtet. Mer än någonsin framstälde sig också i denna stund hans verkliga natur.
Afunden hade helt och hållet bemägtigat sig honom. Hans ständigt misslyckade försök att hinna en oberoende lycka hade förbittrat hans själ och för-
574
framtid. Alm såg, att han nu börjat ett samtal, som väckte sådana känslor han önskade.
— Ett par år ha gått, fortsatte han.
— Ett par år, upprepade Forster.
— Jag föreställer mig samma tafla, som nyss; men nu leker vid edra fötter …
— Tyst, herr Alm! bad Marie.
— Tala, tala! yrkade deremot Forster.
— Vid edra fötter leker, fortsatte Alm, en liten lockig, skalkaktig …
— Intet ord mera!
— Tusende och ändå tusende ord till, bad Forster.
— En liten brunögd, frisk …
Ros efter ros slog ut på Maries kinder, på dessa blygsamhetens täcka blomster-rabatter; blixt efter blixt glänste fram i Forsters ögon, i dessa himlar, der hjertat så omedelbart urladdar sina sorger eller sina fröjder.
— Lycklige Forster!
— Ack, ja, du har rätt, hvem kan vara lyckligare än jag?
Alm hade nyss upptagit en hvit näsduk ur sin ficka. Då han såg verkan af sina ord, närmade han sig fönstret.
— Lyckliga Marie! tillade han.
Marie sänkte sina ögon mot golfvet.
Alm stod helt nära fönstret, och han lyfte upp duken, liksom för att torka sig i pannan.
— Och i sjelfva verket har jag ändå dig att tacka för min lycka, anmärkte Forster, ty det var du, jag förglömmer det ej, du, som gaf anledning till besöket på Liljeholmen den der aftonen, då jag ...
Han ville säga, då han träffade Armfelt; men bröt tvärt af sin mening, emedan detta namn innebar för Forster ett helt politiskt parti, och han ville
579
Folket hade först märkt, att några polistjenstemän funnos på stället, enär dessa, för att slippa igenom mängden, som trängt sig fram, nödgades uppdaga sina polismärken. Knuffningar, ovett, gräl, knytnäfslag och oväsende blefvo deraf den omedelbara följden. Polisbetjeningen anser sig i allmänhet pligtskyldig att såsom tuktomästare inblanda sig i folkets till och med oskyldigaste nöjen. Folket deremot ser i polisbetjeningen ingenting annat än gatornes kitsliga småtyranner. Öfver allt der folket och polisen sammanstöta, blir vanligtivs följden också oordningar och slagsmål. Hvem är den skyldige? Polisprotokollen säga: folket. Folket dermot säger ofta: polisen. Under krånglet på gatan hade någon af polisbetjeningen yttrat, i afsigt att derigenom ingifva respekt, att någon på stället skulle arresteras; och då det ena ordet gaf anledning till det andra, kände man också snart, hvem denne var.
Folkets allmänna omdöme ser gerna i hvarje polisbetjent en lefvande, legaliserad orättvisa. Polisen har sjelf i mångt och mycket framkallat denna ogynnsamma opinion emot sig. Så snart polisen också vill arrestera någon, tränga massans sympatier gemenligen på den arresterades sida. Det skedde äfven nu.
Polisbetjenterna lyckades icke dess mindre inkomma i bröllopsgården, men åtföljda af de mest beslutsamma af folket; och deribland utmärkte sig framför allt en stor och reslig karl, hvilken tycktes ega krafter för ett halft dussin andra.
Mannen var en ibland dem, som först upphöjt sin stämma till hurrarop för Marie och Forster, då de trädde fram till fönstret; han var också en ibland de förste, som börjat oväsendet, då han anade att någon fara var å färde; slutligen var han äfven en ibland dem, som, ifrån den stund folket fick sigte på
578
En af marskalkarne nalkades likväl nu Forster och bad att få tala vid honom. Men knappast hade de vexlat ett par ord med hvarandra, förrän den mest synbara smärta och fasa visade sig hos Forster.
Blek som en skugga, famlade han med handen efter en stolskarm, emedan hans ben vacklade under honom.
Hans läppar darrade, liksom för att tala, men intet ord kom ifrån dem.
— Hvad beslutar du? sporde marskalken slutligen.
— Hvad kan jag göra? Naturligtvis måste jag följa; men Marie — jag har ej mod att underrätta henne.
— Du måste sansa dig för hennes skull.
— Ja, ja!
— Säg henne, att en angelägen affär tvingar dig att genast begifva dig till staden. Vi skola sedan småningom underrätta henne.
— Barmhertige gud!
— Mod emellertid! Saken torde snart vara utredd och ...
Nödvändigheten gör ofta menniskan starkare än hon i sjelfva verket är. Nödvändigheten gjorde åtminstone Forster det i detta ögonblick.
Emellertid hann Forster icke att ens börja ett samtal med Marie, förrän dörren till salen uppstöttes och en mängd okända, grälande karlar störtade in, under det de oupphörligt knuffades om och mot hvarandra.
— Hvad vill det här säga?
— Ut med er!
— Ut! ropade bröllopsgästerna.
Med anledning af dessa ej tvetydiga befallningar, lugnade sig de grälande något, och man beredde sig att ingå i förklaringar.
Saken förhöll sig på följande sätt.
575
ej gifva anledning till något samtal i Alms närvaro, som angick det.
Icke dess mindre berörde Forsters ord just den tanke, som allra innerst herskade i Alms sinne, och nästan krampaktigt förde han den hvita duken mot fönstret samt gaf dervid det öfverenskomna tecknet.
— Hvad brudkronan klär dig väl, Marie, hviskade Forster.
— Tycker du det?
— Du har aldrig varit så vacker som i afton, du öfverträffar dig sjelf.
— Du smickrar.
— Ack, om vi vore ensamma, då skulle jag sluta dig till mitt bröst.
— Du är således nöjd med mig?
— Du gör mig till den lyckligaste varelse i verlden.
Alm gjorde ett nytt tecken utåt gatan.
— Också din kärlek, Forster, gör mig lycklig.
— Verkligen?
— Kan du betvifla det?
— Ack nej, jag läser det i dina ögon.
— Skälm!
— Jag ser det i rodnaden på din kind.
— Skalk!
Alm gaf det tredje tecknet.
— Jag vill bedja dig om något.
— Hvarom?
— Om en kyss.
— Ah, nej! icke här, icke nu.
Marie och Forster hade tagit plats vid sidan om fönstret.
— Hvarför icke?
— Det är så mycket folk närvarande.
— Än sedan?
— Jag skulle rodna.
— Det förskönar dig blott.
