Utlandiska och Scythiska Konga ö, Basilia kallad, är ibland alla det äldsta och renaste, såsom både af arilds eller urålders fräto, som och Utländingars bländo, allramäst förwarat; emedan Herrar och trälar, såto där i sin frihet, af fiända anfall sällan eller aldrig brydde, mindre af främande öfwermagt någonsin kufwade. Hwilket ok doch, så wäl Tyskar som Ängländare, måste erfara, särdeles af de Romare, som altid i högsta måtto sökte, ej allenast sina seder, utan och språk, jämte de öfwerwundnas förtryck, at inrota. Detta öde, såsom mångom androm äfwen allmänt, hade Tyskarna sannerliga måst undergå, om icke Romerska wäldets ödemål, Tysklands ringa åkerbruk, dess inwånares Barbari, och urgamla frihet medels ödelefnad, ja, om icke enteliga de Franker mellankomit, hwilkas tungomål doch af Grækisk gemenskap nog utblandat, (därföre och de bekanta medelålders scribenter, ju af en obetänksam ålderdoms älsko, sökt at dessa, såsom Britannerna och flera, Europæer en Trojanisk härkomst påbörda) genom Kejsar Carl den Store, tog ibland Saxerna öfwerhanden, hwilka eljest, så wäl förr som sedermera, måste låta det Sclavoniska språket, få et stort inryme. Af denna underliga bländan hände altså, at ej allenast Grækiska (såsom mann i Scholorna talar) verborum præteritorum geminationes, samt infinitivorum terminationes, utan och många Sclavoniska ord, fingo, såsom hos utländska Göterna i Mæsien, altså och hos Tyskarna, burskap, och öfwa ännu hos dessa mästerliga sit wälde; Warande Neder-Saxernas språk, genom närmare belägenhet och handel med wåra Scandianer, nästan det endaste, som tämeliga wäl i de mästa orden behåller sit forna ädle med wårt Götiska, det jag i min öfwannämde Inledning hwarjestädes har bewisat, at först wara
