4
moder för det Isländska, genom de Norskas härkomst från wårt Gotaland och Kwenland, som af de inflyttade Veneders namn Finland kallades; sedan at det Isländska aldeles bör kallas Götiskt, både för des, i Sagorna befintliga, fullkomliga samanstämande med wårt gamla mål, äfwen wid Christendomstiden, hwilket å Runestenarna är ristat, som och för Islands mykna befolkande ifrån början af Swenskar och Götar. För hwilken nära skyll och wänskap samt förtroende, Isländarna äfwen i sina äldre och senare Lagar, hafwa låtit inflyta, at ej allenast den Isländiska Skald, som en Swea kong med okwädins och skymfade, han skulle för manndråp anses, utan och at Swenskarna skulle hafwa arfsrättighet där å landet, öfwer 10. åhr, skjönt den i tredje ätteleden tilkome. Til slika bewis komer och särdeles detta, at Swenskan än i dag hafwer fram för Danskan en ögonstickande större likhet, med så wäl den gamla som nyare Isländskan, det jag med denna Sagoflocks öfwersättning har nogsamt allom å daga lagt. Widare, emedan mann ofta förnumit, at de Utländska, hälst Tyska och Engelska häfdesökare, när de haft lusta til at weta Celtiska språkets grundredor, och således låtit trycka Orda Böker, hwarmedels de sökt wisa Götiska och Tyska samt Anglo-Saxoniska språkens öfwerensstämelse, därhos welat antyda det enas för det andra förmån, då hafwa de wäl många ord, undertiden och hela meningar, af Götska Sagor i Swerige trycka (ty i Danmark äro nästan inga sådana, förutan nyliga Are hin Frodes lilla Bok Schedæ kallad, utkomne) samt eljest hwarjehanda ord och meningar, äfwen af Danska Scribenter, merendels infällewis införde, fliteliga afskrifwit; men där hos öförsichteliga felat i deras rätta bemärkelser och uttydningar. Ju, därföre, at de flästa af bemälte
