hwarmed och slaget lychtades / då jämwäl the som öfrige woro / begiärade lifsförskoning / hwilket Konung Hrolf strax gaf them. Sedan wände the sig tilbaka til slottet / trädandes dristigt in i salen. Tå sporde Bodwar Konung Hrolf til / hwarest han wille sittja? Han sade sig wilja sittja i sielfwa Konungens bänck och stol. Konung Adel kom nu ej in i salen / utan tyckte sig hafwa at bida någon tung swårighet / sedan han bekommit så stor skamm och nesa för al then list och kånstighet som han hade uptänkt. När the sutit en stund och hwilat sig / sade Hialte then skickeliga: thet måtte nu wara rådeligit / at någon går til wåra hästar och gifwer acht på om them felas något / som the behöfwa; thetta blef straxt efterkommit / och när budet kom tilbaka / berättade thet huru försmädeligen hästarna woro handterade / och huru hwar och en af them war medfaren / såsom förr är omrördt; men Konung Hrolf achtade thet intet. Nu kommer Drottning Yrsa in i salen / hon går fram til Konung Hrolf / och hälsar på honom höfligit / hwilket när han wäl beswarat / sade hon: ej hafwer man här så fägnat tig frände / som jag gierna wille och thet bode wara / ty måste tu nu ej eller längre uphålla tig här / min son / wid slik ond plägning / hälst mycket folk nu församlas öfwer hela Swerige / och Konung Adel täncker at giöra af med eder alla / hwilket han längesedan ärnat / om han thet hade kunnat uträtta / men eder lycka hafwer mera macht än all hans troldom.
