108
måtte hafwa ärende til oss. Konung Hrolf swarade: achtom thetta litet / ty the lära snart wända igen af sig sielfwa; thermed tog han til pungen i hwilken gullhopen war / och red Beygader med / hållandes then i sin hand; sedan sår eller strör Konungen ut gullet wida kring wägen ther som the framforo / öfwer hela Fyriswallen / så at all wägen lyste såsom gull. När altså the som efterkommo sågo huru wägen gläntsade af gull / sprungo the af sina hästar / och tycktes then leka best / som först och snarast wore ur sadelen at plåcka up gullet / hwar af förorsakades stort puffande / risp och drögsmål / stående then sig bäst / som starkast war / och bekymrade the sig således litet om efterfärden. Hwilket alt när Konung Adel såg / förelade han them straff och wite / utskiämmandes them med många och och hårda ord / huru the hämtade upp thet lilla / men lemnade thet stora från sig / och at thenna stam skulle klarligen utspridas i alla länder / i thet the nu låto tolf ensama män unkomma en så otalig myckenhet folk / som han hade samkat utur alla härader öfwer hela Swea wällde. Konung Adel rider här med fram för alla the sina / ty han war then wredaste / och större delen af hans män fölgde efter honom. När Konung Hrolf ser Konung Adel nalkas sig / tog han ringen Swea Gris / och kastade honom på wägen: hwilken när Konung Adel igenkände / sade han: hullare hafwer then warit Konung Hrolf än mig / som hafwer gifwit honom thenna dyrbara gåfwan / ickethessmindre skal jag omsider
