behålla honom och icke Konung Hrolf; han räcker ther med ur spiutskaftet tit som ringen låg / wiljandes fram för att uphämta honom / och båckade han sig mycket på hästen när han stack neder spiutet i bugten på ringen. Konung Hrolf ser nu thetta / ty wände han om hästen och sade: nu bögde iag ryggen på then rikaste af the Swänska / såsom ett swin; men i thet Konung Adel ärnade draga åt sig spiutet med ringen / red Konung Hrolf til och högg med swärdet Skåfnung bägge arsklinkorna af Konung Adel alt ned til benen / så at sielfwa sätet fölgde med / och war thetta swärdet thet bästa / som hade warit burit i all Norlanden. Konung Hrolf sade i thet sama til honom: behålt nu thenna skammfläcken en tid / och må tu nu kiänna Konung Hrolf Krake hwarest han är / som tu så länge hafwer eftersökt. Begynte tå blodet at förrinna Konung Adel / så at ha blef ther af helt matter och swag / ther til med kom så stort owäder / at han måste wända om hem til sitt igen; men Konung Hrolf tog upp ringen Swea gris / och skildes the således från hwar annan / utan at man hördt at the någonsin råkades. Sedan dräpte the alt thet folket / som mäst war närgångit och them närmast ridit / samt wågat sig fram; ty the kunde icke längre bida Konung Hrolf eller hans kiämpar / emedan ingen märkte sig wara så god / at han dristade skifta hugg med them / utan skildes hwar från annan / så snart the fingo lägenhet ther til.
