12
förebrå mig någon huglösa; ty anten skall jag eller och du nu falla. Helge sade: Mistilten är så tungt wapn / at du ej kan det föra / ty wil jag låna dig annat swerd / det du kan bära. Hromunder swarade: ej höfwes at du förwiter mig någon huglösa; utan må du minnas det hugget / som jag gaf Hröngwid din broder / då hans skalle mölades eller sönderslogs; Helge sade: du Hromunder har bundit wid dina hand en jungfrus strumpeband; skilg dig wid den skjölden du bär / ty du får intet sår medan du detta hafwer; och förmodar jag sannerliga / at du tror på den sama mön. Hromunder tolde då ej längre sådana skiällsord / och kastade så neder skjölden. Helge hin Fräkne hade tilförene haft jämnan seger / och wann alt med trolldom; hans frilla het Kara / den sama som war i Swanehamen. Han swängde nu swerdet så högt up öfwer sig / at det tog i sönder Swanans fotlägg / och rände sedan neder i jorden up til fästet; hwarpå han sade: nu är min lycka faren / och illa bars nu til / at jag miste dig. Hromunder sade: Helge / du orsakade dig nu en sorglig olycka när du drap skiälfwa din frilla / och är wäl din lycka faren. Då föll och Kara ned döder; men af det hugget som Helge högg til Hromunder / så at swerdet sanck alt til fästet / träffade swerdsudden Hromunders kwed / och ristade den alt neder; doch när Helge lutade sig efter hugget / war Hromunder ej sener / utan högg med Mistilten i Helges
