38
14. Cap.
Ragnars söner ärna at bestrida Roma borg.
NU hålla de dädan enda til den borgen / som Luna het / och hafwa imedlertid förstört nästan hwar borg och kastell i alt Söderrike / hwar af de blefwo så namnkunniga öfwer hela werlden / at ej fans så litet barn / som icke kjände deras namn. De ärnade at ej låta af / förr än de kome til Romaborg / i dy dem war sagt / at hon wore mycket stor / bemannad / berömd och rik af ägendomar. Men som de ej fulkomliga wiste hwad lång led dit wore / och hade dessutan så mycket mannskap / at dem tröt uppehälle / ty förblifwa de i bemälte Lunaborg / och rådslå om denna färden. Då kom där en gamal och gråtlig mann / honom frågade de / hwad man han wore? Han sade sig wara en stafkall eller tiggare / och farit all sin tid öfwer många länder. Du torde / sade de / många tidender kunna förkunna / dem wi wiljom höra och weta. Den gamle mannen swarade: jag förmodar at inga länder / om hwilka j hälst wiljen fråga / skola finnas / som mig äro okunniga. Wi begjärom därföre af dig / sade de / at du sägjer oss hur lång wäg hädan är til Romaborg? Han swarade / jag kan wäl sägja eder något märcke där til. I mågen se dessa järnskor jag har å fötterna / de äro nu utnötta / äfwen som de jag har å ryggen / warande doch tilförene båda nya /
