»ARMFELTEN»
Bländande sken aprilsolen in genom de höga fönstren i gröna kabinettet. På fönsterbrädena började pelargonierna blomma, och geranierna hade redan fått knopp.
Snön började smällta ute på vägarna, björkalléens träd stodo tösvarta och från taket droppade det hela tiden på fönsterplattan.
Därinne tickade hörnuret, och den unga fru Cillas spinnrockshjul svängde och svängde.
Foten i korsbandsskon trampade och trampade, och mellan de vana händerna gled linnetråden lysande lik en guldtråd i solen.
Den vackra fru Cilla sitter och ler. Hennes ansikte är så barnsligt ungt och vänt, och halsen lyser så vit fram ur den korslagda vita berten, som pryder det korta livet. På hennes mittbenade blonda hår och skruvlocken, som faller fram över kinden, skiner solen.
Hon stter och ler. Hon, är så glad åt att Stina, hennes bästa vän och svägerska, nu är kommen till Adolfsfors.
Litet sorgsen och vemodig var ju Stina ännu förstås — hon bar på ruelse för Brattens och skilsmässans skull — men det som skett var ju ingen verklig olycka för någon av dem, tvärtom, så litet som de passade ihop! Och när inga barn funnos, så gjorde
