Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

94

Men så ljusnar hela anletet plötsligt i ett lyckligt leende.

»Ser ni den långa bron därborta», fortsätter hon viskande, »hör ni hur fåglarna sjunga?

»Det är så vackert, så vackert, Jag kommer, jag kommer», jublar hon högt och sträcker ut armarna.

De föllo tillbaka. Maja Uggla hade kämpat ut!

Barnen blevo tyst stående vid bädden.

Blott det gamla Stjärnsundsurets sakta knäppande avbröt dödsstillheten. Carl-Fredrik gick fram och stannade pendeln.

En svag månstråle bröt in genom fönstret och började smeka den vita pannan och det mörka håret.

Då lutade sig lilla fru Cilla ömt intill Stina och lade sakta sin arm omkring hennes liv, och fastän tunga, stora tårar tillrade ned för hennes barnakinder, sade hon lågt men klart:

»Såg du — det blev så ljust, när farmor gick över bron!»