något för henne. Och så hade hon i sin hjärtesorg och sårade stolthet krupit inom sitt skal och sedan tagit förste bäste?
Cilla suckade. Ja nog hade stackars Stina lidit, men deltagande och uppmuntran hade hon också fått av de redliga vännerna, särskilt då Liljebjörn och Silfverstolpe.
Och visst ville både Lennart och hon göra vad de kunde för att hjälpa henne över svårigheterna. Se'n skulle nog hennes ungdom och glada natur ta ut sin rätt.
Lennart fick för resten också nu sitt lystmäte. Satt inte han och Stina halva dagarna där inne i bokrummet och bara läste och läste!
Den gode käre Lennart! Ingen i hela världen var som han, så ädel och god och rättrådig. Måtte Gud hjälpa henne att vara honom till glädje och ära!
Hon hör steg uppför trappan, och in träder Eric Noreen på sitt stilla och vänliga sätt.
Cilla nickar glatt och stannar spinnhjulet.
»Välkommen, cher cousin», säger hon och räcker honom sin hand, som han med sirlig grandessa kysser.
»Cousin är alltför artig, som besöker mig i min stora ensamhet, de mina ha skändligen övergivit mig — för sina böcker. De bli nog inte synliga på en stund.»
»Ja, vill min lilla nådiga cousine dragas med mig under tiden, så är ingen dödlig lyckligare», försäkrade den tilltalade och satte sig i karmstolen vid fönstret.
Han såg frånvarande upp mot vårhimmeln, där lätta vita moln seglade. Hans ansikte hade blivit allvarligt.
Fru Cilla spann.
»Varför så tystlåten, herr överinspektor?»
»Ah, pardon madame! Mina tankar gingo till — Skantzen.»
»Jaså till Skantzen. För min del kan jag aldrig tänka på Skantzen utan att på samma gång se tolvte Carl
7 Adolfsfors
