står till med den republikanska friheten — och artigheten!‘
Också vår svenske minister bestormade nu Armfelt med böner om, att han skulle resa, men han tyckte sig vara i sin goda rätt och stannade lugnt kvar — vilket imponerade på Bonaparte!
Vid avskedsaudiensen några månader därefter var han idel vänlighet och solsken mot Armfelt!»
»Quel homme! alltid modig och storvulen», utropade fru Cilla hänförd, »en äkta svensk och — gustavian!»
»Ja, men tredje Gustaf sade han också sanningen, då det behövdes.»
Fru Cilla såg frågande upp:
»Jag kom att tänka på den gången, då salig kungen, efter att som hastigast i sällskap med Armfelt ha varit här uppe i våra trakter — han besåg befästningarna i Eda och Morast — skulle över Vänersborg resa ned till det av danskarna hotade Göteborg. Hunnen ett stycke bortom Karlstad, möttes han emellertid av en kurir från general Hierta, som medförde jobsposten om de svenska truppernas nederlag vid Qvistrum. Vägen över Vänersborg var sålunda stängd och i fyrsprång kom den kungliga vagnen tillbaka till Karlstad. Armfelt sprang bestört ned för att möta konungen, som med förvridet ansikte och utan att säga ett ord gick upp i residenset. Kommen i enrum med Armfelt och Ekeblad — landshövdingen i Skaraborgs län — kastade salig kungen den olycksaliga rapporten på bordet och sade:
‘Tout est perdu, allt är förlorat, lisez!‘
En bekymmersam överläggning följde.
Armfelt, som i farans stund aldrig förlorade varken mod eller contenance, sökte påpeka för kungen, att olyckan vid Qvistrum kunde repareras, och att allt ännu genom skyndsamhet kunde räddas och Göteborg försättas i försvarsbart skick.
