100
i de högsta kretsarna och besökte även madame Recamiers och madame Staëls salonger.
Napoleons — dåvarande förste konsulns — uppmärksamhet hade också riktats på den lysande svenske världsmannen, och han förärade honom en inbjudan att övervara en storartad kyrkoceremoni, som skulle försiggå i Notre Dame själva påskdagen.
Men — den bemärkte främlingen syntes icke till, vilket också blev bemärkt.
Vid nästa cour gick Bonaparte med hastiga steg emot Armfelt, och frågade i barsk ton:
‘När reser ni?‘
‘Då årstiden lämpar sig för min hälsa, Sire.‘
‘Det synes mig som om säsongen just nu vore mycket lämplig för den resan!‘
‘Men icke mig, Sire!‘
Bonaparte gick förgrymmad ifrån honom och lät sedan polisministern Fouché skicka en av sina agenter upp till Armfelt med befallning, att han genast skulle lämna Paris.
Men Armfelt såg blott förvånad på den utskickade och frågade i likgiltig ton:
‘På grund av vilken lag och rätt?‘
‘Mais, monsieur le baron på grund av förste konsulns auktoritet och rätt!‘
‘Men om jag inte vill resa nu?‘
Polisagenten blott stirrade på honom i pur förvåning. Han var icke van vid dylika svar.
‘Om jag inte vill lämna Paris, vad gör ni då?‘ fortsatte Armfelt. ‘Eh bien, voilà ma position, jag trivs i Paris, och jag lämnar inte Paris, förrän det convenerar mig själv!‘
‘Det svaret får ni ge er minister, så får han sedan framföra det till förste konsuln!
Vill han sedan bruka våld för att få mig härifrån, så tant pis — det står honom fritt!
Jag kan då i sanning bedöma, hur det i verkligheten
