ningen, han som inte tar några som helst skäl, om de också äro aldrig så solklara?»
»Jag skulle sjunga:
Al-lons en-fants — de — la — pa-tri-e!»
Dörren hade gått upp. In kom Lennart och Stina.
»Aha — är jakobinmössan framme nu igen. Jag trodde verkligen chere mere Tranchell för alltid betagit dig lusten att bruka dem», sade Lennart. Det skulle vara skämt, men det låg en viss udd inunder.
»Å, påminn oss inte om den dumma historien, som förtaldes och belogs i hela Göteborg», skrattade Stina, i det hon gick fram och hälsade på Eric Noreen med något av sitt forna glitter i de smått kisande ögonen under de raka svarta ögonbrynen.
Hon bar som Cilla en tämligen kort, vid klänning med urringat liv. Den vita tyllberten, som låg i kors över bröstet, hade snibbar, som fladdrade till under skärpet, då hon rörde sig, och de svarta, glänsande sidolockarna kommo den bara, vita halsen att synas än mer bländande.
»Toujours la même, alltid lika charmante, bugade Eric Noreen.
»Men hur förhöll det sig med jacobinmössorna», frågade han leende.
»Ack, det var i vår glada ungdom, då jag var hos Cilla i Göteborg och vi båda lekte revolutionärer.
En kväll, då vi voro ensamma uppe på Cillas kammare, togo vi oss för att sy små jacobinmössor av röd sits och satte på oss. Och så höllo vi tal, långa, eldande tal.»
»Ja, cousin skulle bara hört, hur Stina gick på», skrattade Cilla. »Men så på morgonen blev det ett förfärligt spektakel. Vi hade glömt att ta ner de små mössorna från spegelstolparna, där vi hängt upp dem om kvällen, och polisen på gatan fick se dem. Poliskommissarien kom, och där blev förhör med hela huset, och chere mere Tranchell var utom sig,
