104
det var ett gruveligt cacalorum, tills det befanns, att det var vi två, stackars flickor, som ställt till alltihop!»
»Skämt åsido, kanske kunde vi behöva dem nu», sade Eric Noreen allvarligt.
Det var ett ögonblick dödstyst i det vårsoliga rummet.
Den tinande snön droppade tungt på fönsterblecket.
»Du har åter fått dåliga tidender från Stockholm, kan jag förstå», sade bruksherren.
»Ja. Napoleon tövar ej i sina beslut. Så länge har vår nådige herre och konung retat honom med sin hätskhet och sina förbund med än den ena, än den andra av hans fiender, att han nu ej vilar, förrän Sverige är platt tillintetgjort. Både Ryssland och Danmark äro hetsade på oss.»
»Men vi kunna försvara oss», sade Lennart trotsigt.
»Naturligtvis — kunde vi bara vid kunganamnet byta ut en IV mot en II! Men hur tror du det går för oss med en sådan i spetsen som han, vilken arrangerade det pommerska fälttåget? Har du hört Carlsten berätta, hur där gick till?
Det var allt ett rart och pompöst spektakel att se kungen med dragen värja och de andra ridande i sina caser marschera fram och tillbaka genom Pommern — på långt avstånd från fienden, låtsande göra krig utan att egentligen göra någonting alls, om man nu inte tycker det var storartat, att på hög befallning, västgöta och skånska dragonernas uniformer något förändrades och generaladjutanterna fingo plymagerade hattar!
Annars ordres — contraordres — och désordres!
Till och med Armfelts alla föreställningar och böner, att H. Majestät skulle avstå från sådana arrangementer, som blott onödigtvis retade både Napoleon och kungen av Preussen, strandade mot Högst Densammes envishet.
