Sida:Adolfsfors 1920.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

106

så de kommo och frivilligt erbjödo honom sina armar och liv!

Det hänger samman med mannens utomordentliga psykologiska skarpblick», fortsatte Eric Noreen. »Vem mer än han skulle väl kunnat hålla samman de där oroliga, beväpnade fricorpserna, som vi sist hade här vid gränsen?»

»Vilka fricorpser menar du?» sporde Lennart.

»De frivilliga, både våra egna från Jösse, Nordmarks, Gillbergs, Frykdals och Elfdalens härader och de hit anlända nackstyva dalkarlarna.

De senare i synnerhet voro ju ej vana vid någon slags disciplin.

Men hans sätt emot och makt över manskapet var enastående. Själv delade han ju allting med dem, både läger och mat. På tal om disciplinen minns jag hur han brukade säga:

‘De förstå inte att lyda. Därför måste man tala till dem antingen som härskare — eller som vän, ibland på båda sätten inom mindre tid än en halvtimme.

Men säger jag till dem: ‘Så skall det ske‘ så svara de mig: ‘Som du vill!‘

Strax efteråt bli vi åter intima.

Då dalkarlarne hemförlovades, förklarade de också, att de fortfarande ville stå under Armfeltens och ingen annans befäl, annars ville de ej mer gå ut!»

»Åh, ingen fara för att den mannen ej får folk under sina fanor», inföll bruksherren ej utan en viss ironi. »Här i Värmland är han då visst inte glömd!»

Eric Noreens kloka, goda ögon betraktade Lennart forskande.

Cilla lät spinnhjulet sakta och tyst svänga. Långsamt gick foten upp och ned på trampan, långsamt löste sig tråden från den konstrikt skurna häcklans tott.

Ögonen höll hon nedslagna, och uppmärksamt betraktande sitt arbete, frågade hon: