»Tror överinspektoren, att vi också här, jag menar på Adolfsfors, får se överbefälhavaren för Västra armén?»
»Troligtvis — Skantzen ligger ju så nära — skulle han då inte hälsa på gamla vänner, eller vad säger du, Lennart?»
»Jo, naturligtvis» — kom svaret fast och manligt.
Eric Noreens ansikte Iljusnade.
»Man säger, att han redan lär vara kommen hit till Värmland», fortsatte han. »Gud bevare fäderneslandet i dessa brydsamma tider!»
Utanför fönstret föll en lång istapp till marken och klingade sönder mot stenfoten som glas.
»Ja, gott är att veta, att över land och folk styrer dock en starkare vilja än konungars och furstars», fortsatte Lennart Wern. »Alla de heta och stora orden och tankarna från människor äro mot denna som vågorna mot klippan. De blott splittra sig själva!»
»Filosof och drömmare», viskade fru Cilla, i det hon sakta reste sig och mjukt smög sin arm under mannens.
Eric Noreen såg ut genom fönstret. Åter föll en istapp och krossades mot stenarna.
»Bedraga mig mina ögon — eller är det icke — ser ni, ser ni», ropade han häftigt, där kommer —»
Mellan alléens vita stammar spränga några ryttare. Främst rider en elegant gestalt. Skummet flagrade om hästen.
Cilla och Stina voro redan framme vid fönstret.
»Armfelten», ropade Stina Wærn, och hennes ögon blixtrade, »nu kommer också Adolfsfors med i första akten!»
»Då man talar om trollen, så dansa de i farstu'n», mumlade Eric Noreen och såg tankfullt efter Lennart, som gick ut för att taga emot de anlända.
»Encore un peu jaloux n'est ce pas», sade han sakta och såg upp mot fru Stina.
»Je le pense», svarade hon skrattande.
