Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

108

Framför trappan, där Adolfsfors bruksherre träder ut, står Armfelts hingst med skälvande muskler och vilda ögon. Halsen är krummad av de strängt åtdragna tyglarna. Hans ryttare håller dem med järnhand. Den andra handen sitter vid hattens sida i stram honnör.

Bakom stå de andra ryttarna orörliga.

»Äro vi välkomna till Adolfsfors bruks herregård», säger Armfelt leende, »välkomna till brukspatron Wærns ännu en gång, då nu krigets vågor kastat oss hit upp till Eder?»

Lennart går ned från de två trappstegen. Varje drag i hans goda, vänliga ansikte hade stramats till. Han fattar generalens utsträckta hand.

»Adolfsfors skall ej underskatta den ära herr generalen gör det, sade han. »Mitt hus står alltid till herr generalens och herrar officerares disposition. Välkomna under dess tak!»

Armfelt svingar sig ur sadeln.

På trappan hälsade Lennart officerarna. Värjorna slogo och klingade i trängseln.

Generalens livliga stämma föreställde.

Uppe vid dörren till vita salongen väntade fru Cilla. Hennes ansikte såg blekt och smalt ut mellan de styva skruvlockarna.

När värjorna slogo och klingade i trappan, slog hennes hjärta vilt och hårt.

En röst hördes tydligt bland alla de andra, en ljus och böjlig stämma, hon såg leendet som åtföljde den, hon kände dess tjuskraft som en svindel.

Där kommer han, Armfelt och — Lennart. Cilla står där med nedslagna ögon, tills hon hör sporrarna klinga samman framför henne, och hon gör sin nigning stelt som en hagestör, tänker hon själv — plötsligt uppsluppet.

När Armfelt reser sig från handkyssen, glimta hennes ögon till mot hans.