DANSEN GÅR
Våren var kommen. Över björkarna hängde den första skära slöjan av späda löv, och doften av fuktig mylla och spirande löv berusade unga sinnen.
Uppför björkalléen till Adolfsfors kommo varje afton herrskapen från herrgårdarna runt omkring med sina inkvarteringar. De unga glammade, officerarnas värjor klingade, och skratten pärlade.
Féten och charmen, den berusande glädjen, det lekande livet från Gustav III:s dagar gick igen en miniature där uppe på Adolfsfors.
Varje kväll tändes de smala talgljusen i de små mässingsstakarna på klaveret av iru Cillas hand, allt under det att ivriga kavaljerer i de fladdrande ljuslågornas matta sken ställde upp notbladen på klaverets notställ.
Och dansen gick.
Ljuslågorna i kronor och lampetter fläkta i luftdraget, små danslystna fötter få sin mättnad i att tråda kadrilj och polonaise. Och fru Cillas ögon stråla och kinderna rodna, när hon i sirlig nigning lägger sin hand i »vackre generalens».
Och dansen går.
Från de övriga rummen ljuda röster och skratt, från förmaket, från gröna kabinettet, från trappor och förstugor.
I dörren till röda kabinettet står övertullinspektor Eric Noreen och ser på den böljande leken.
