116
»Ah», tänker han, »människan är ändå en förunderlig varelse. På avgrundens brant dansar hon ännu med lätta fötter.
I brevet jag fått från Sveaborg står det, att dansen går vildare än förr inom dess murar till musiken av den ryska kanonaden.
Och de unga fänrikarna här, vilkas ögon nu stråla i kapp med deras intagande damers, kanske de om några veckor ligga bleka och stilla och icke mera skåda någon vår.
Det förljudes, att Armfelten tänker storma Liers Skantz i Norge.»
Dansen går.
Vid klaveret står den unge bruksherren med hakan sänkt mot sin fiol. Handen för stråken med rasande fart.
Den gamle kavaljeren, som trakterar klaveret, har svårt att följa hans nyckfulla takt. Husbondens redliga blå ögon följa oavvänt »vackre generalen» och lilla fru Cilla, vars blonda skruvlockar skimra kring hennes rosiga, strålande barnaansikte.
»Ja, dansen går! — tänker Lennart. »Varje kväll be de mig spela. Och jag står här och spelar och spelar, dem till gamman och båtnad — och mig till plåga och ve.
De skratta och glamma, och jag spelar — tills det brister!
De leka och dansa — fast krigets lågor redan slå upp kring rikets landamären!»
I gröna kabinettet klingar Stina Werns smittsamma skratt; Lennart hör det, och hans ansikte ljusnar.
Det är en av generalens närmaste, överste Löwenhjelm, som höres förtälja en alltför amusante episode från frammarschen på Dal: »Våra vägar hade nu som tillförene lett till det vackra Högen, och, troende att vårt charmanta värdfolk där ännu hade sitt
