118
Här ser herr generalen minnesstenen, som de fått resa på stenkumlet.» »Till minne av vår barndoms fröjder», läser hon högt, då hon ser hans försök att tyda inskriften.
Vårligt blek lyser månen över bergen. Dess svaga ljus silar ned genom det späda lövverket och ger åt fru Cillas vita dräkt en grönaktig skiftning. Över deras bara huvuden blommar rönnen, men asparna stå ännu med hoprullade blad.
»Vackre generalen» går tyst vid den unga fruns sida, betagen av en förunderlig känsla.
»Quelle enfant encore heureuse et pure», tänkte han. Högt sade han blott:
»Det är längesedan vi båda vandrade tillsammans en vacker vårkväll», fru Cilla.
»Då var ni själv blott en liten nyutsprucken knopp — och jag — un homme heureux.»
»Och nu, herr general», log Cilla.
»Nu» — hans ögon smekte hela hennes gestalt — »nu har den vackra persikan mognat, och då frukten lockar, tänker man icke mer på blomningens dagar.»
Cilla drog en smula ihop ögonbrynen.
»Fullfölj också jämförelsen, herr general!» sade hon litet högdraget.
»Jag— oh, chere enfant — sedan min konung föll för en lönnmördares kula, är Gustaf Mauritz Armfelt bliven blott en spillra — en spillra, som obarmhärtigt slungats ut på främmande hav, en spillra, som nu ingen mer frågar efter!»
»Hur kan herr generalen tala så! Väl vet jag, att herr generalen fått lida mycket och oförskyllt, men nu då salig kungens son kallat sin faders vän tillbaka, så kan väl allt åter bli gott och väl? Eller är det ryktet sant, som säger, att Hans Majestät ej torde vara… fullt… fullt…»
Hans Majestät är en honnête och dygdig människa», avbröt Armfelt, »full av goda känslor och prin-
