mina rörelser, i detta nu hålla till, vet jag icke ens… Troligen har Hans Majestät utan mitt hörande givit dem contraorder direkt från Stockholm. Men trots allt detta måste jag nu ‘ögonblickligen‘ anfalla Norge.
Skall jag förgäves offra edra gossar? Det var det jag sökte få ett svar på där inne i balsalen! Dock, så länge skyldigheter existera, skola de också till det sista uppfyllas», tillade han hårt!
De hade kommit uppför backen, fram ur trädens dunkel och stannade ett ögonblick framför de öppna fälten, där rågen spirade.
»O Finland», utbrast generalen lidelsefullt, »o Sverige, måtte solen snart lysa på ett land, som ligger lugnt och stilla i kvällen som nu dessa spirande fält och som lika hoppfullt kan se sin morgondag an, som de knoppande träden här bida sommarens fullhet och rikedom!»
Cilla stod tyst och orörlig som en marmorstod. Hennes hjärta fylldes av ett oändligt ve. På samma gång förstod hon, att hon fått skåda in i ett annars slutet rum. Med vördnad såg hon på mannen vid sin sida.
En ilande rysning kom hennes arm att skälva till.
»Ah chere madame», sade generalen ängsligt och började vandra vägen fram, »vilken egoist jag är, som drar ut den här lilla fågeln från dess varma bo bara för en tête à tête med en olyckskorp, som trängde till luft under vingarna! Pardonnez-moi!»
»Den lilla fågeln var nog blott alltför glad att få följa, herr general. Det förtroende den fått, har för alltid sjunkit djupt ned i dess hjärta!»
Han förde hennes hand upp mot sina läppar.
»Så länge Sverige ännu äger sådana kvinnor, kan dess framtid ej vara förlorad», sade han glatt. »Men låt oss nu gå till de andra, till ljuset och glädjen — och låt se, att den får ett återsken också i de här vackra ögonen!»
I trädgården syntes inga lustvandrare mer. Som aftonluften blivit kylig, hade man åter dragit sig inomhus.
