122
Fru Cillas kinder hade bleknat, då hon vid Armfelts sida kom in i vita salongen. Han förde henne fram till långsoffan, där matronorna residerade.
De nådiga fruarna förfrågade sig genast om hennes hälsa. Hon var bliven så alltför blek. Det var en stor oförsiktighet att vandra så länge ute i den bedrägliga vårluften. Katarr och halsont bleve troligen följden!
Cilla uppfattade knappt, vad de sade. Hennes ögon sökte Lennarts. Hon nickade och log emot honom, men med frånvarande blick, ännu uppfylld av det, hon hört i parken.
Ursäktande sig hos fruarna, steg hon så hastigt upp och skyndade fram till Lennart.
Hon trängtade till tryggheten i hans närhet.
Men han såg kallt på henne.
»Vad du ser underlig ut», utbrast han.
Och då hon smeksamt ville smyga sin arm under hans, drog han sig tillbaka och sade hårt:
»Nej, bed mig icke, jag spelar ej mer. Nu är dansen slut på Adolfsfors!»
Och då hon blott såg förvånad ut, upprepade han högt och hårt: »Nu är dansen slut på Adolfsfors!»
De omkringstående stirrade förundrade på bruksherren, och en obehaglig tystnad bröt den förut rådande animerade stämningen.
Generalen, som också bemärkt den lilla scenen emellan makarna, kom skyndsamt gående fram till dem.
Han såg Lennart öppet in i ögonen och sade så tyst, att han blott kunde höra det:
»Vous êtes dans l'erreur, Lennart Wærn! Men förlåt, att jag kanske alltför länge lagt beslag på värdinnan.»
Därvid log han mot fru Cilla och bugade.
»I morgon är också både jag och alla orosandar borta från ert Adolfsfors! Mon ami, donnez-moi votre main!»
