skon på ett trotsigt och målmedvetet sätt gav sig till känna.
Han kom plötsligt ihåg, hurusom fru Cilla den förmiddag, då Armfelten med sitt följe kommit till herrgården, uttalat rätt förståndiga ord — och så Lennarts misshag däröver.
»Men det är nog så», tänkte han, »att känslan av landets ofärd och obestånd tränger sig på alla och kommer hela folket att mogna, fast också redliga svenskhjärtan — sådana som Lennarts — ännu i det sista strävar emot det som de anse vara trolöshet. Det är blott att hoppas och bida tiden.»
»Noch ist Polen nicht verloren, vi få hålla ihop — och hålla ut», sade han högt.
»Det skåla vi på», sade Lennart.
Pinnkärran körde fram. Då Eric Noreen tog tömmarna från Nord stalldräng, kom Stina Wærn ut, klädd i en lång vid reskappa.
»Finns det rum i kärran för mig?» sade hon hastigt. »Jag önskade färdas med eder upp till Gräntstullkammaren»
Eric Noreen såg en smula gäckande på henne.
»Det nyttar till intet att ni kommer med, min nådiga fru», sade han. »Däruppe göra stora, starka bondkvinnor mer nytta nu.»
Stina Wærn såg honom lugnt in i ögonen.
»Ni tager miste, herr övertullinspektor», sade hon, »jag vet, att jag kan vara de blesserade till nytta. Om icke så stark, så är jag dock mera förfaren i att sköta sjuka och sårade än bondkvinnorna. På Billingen och Forsvik har jag ofta prövat på den saken.»
Eric Noreens ögon mörknade, medan han betraktade det vackra, finskurna ansiktet bredvid sig.
Hur klingande hade inte hennes skratt ljudit för blott några veckor sedan, då hennes små korsbandssnörda fötter så lätt svävat om i kadrilj och gavott
