Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

128

med många av dem — som nu lågo som människovrak däruppe.

Och för hans inre syn välvde på nytt alla de gruvligheter fram, för vilkas skull han var kommen hit för att bedja om hjälp, och för vilkas skull den packade vagnen bakom pinnkärran nu skulle medfölja.

»Madame har ej ett begrepp om vad ni vill åtaga er», fortfor han. »Kan ni se blod, blod som väller rött och varmt fram ur en blessyr, då man byter om bandage, blod som är stelnat och svartlevrat, kan ni se en bruten benpipa, som sticker rätt ut ur det upptrasade köttet, kan ni se ögon, som bli glasartade och brista, kan ni höra stönanden och suckar från varje vrå i ett rum, där de ligga i långa rader, de stackars människospillrorna?

Vi ha intet luktvatten där uppe och inga andra medel] att väcka fina damer från dåndimpen, och inte ha vi tid därmed heller!»

Cilla betraktade undrande Eric Noreen.

Vilket språk han förde och vilken oartighet. Aldrig tillförene hade hon hört något dylikt från den gode, sirlige Eric Noreens läppar. Men hon förstod, att det var sorg och grämelse, som kom honom att yttra sig så hårt, hon förstod — och ursäktade.

Stina Wærn skrattade.

»Hav ingen fruktan för besvär och omak för mig i det fallet», sade hon. »Den, som haft Maja Uggla till mor, har fått vänja sig av med dåndimpar! Ville också vi — liksom våra jämnåriga — göra oss intressanta med svimningar, så vill jag lova, att hon kurerade oss för sådant.

Åh nej, herr överinspektor», sade hon plötsligt allvarligt, »låt mig nu få sitta upp och färdas med. Jag vill och jag kan bli de blesserade till nytta.»

Eric Noreen räckte henne hastigt handen och hjälpte henne upp i kärran.

»Farväl fru Cilla, farväl Lennarb, sade han allvar-