ligt och fattade tömmarna. »Tusende tack då för allt det goda ni sänt — alltifrån henne här till det stora lasset här bakom »
Han höjde piskan. »Seså Munter, spring nu åstad till alla dem där uppe, som ligga och vänta.»
Han nickade åt bruksherrskapet på trappan: »Tack, tack — och Gud välsigne eder!»
Medan den lilla norska berghästen ivrigt löpte vägen fram, förtalde Eric Noreen om stormningen.
»Det var västra arméns ena flygel under betäl av Georg Adlersparre, som verkställde den. En sådan våg av entusiasm och stridslust hade gripit soldaterna, att den gjort dem oemotståndliga. Försvararna hade måst vika. Och nu innehade man Liers Skantz och bergsryggarna.»
»Major Adlersparre», sade Stina Wærn eftersinnande — »han var inte med på Adolfsfors.»
»Åh nej», Eric Noreen log. »Den gode Lennart var nog icke så angelägen om hans sällskap — och ‘Sparren‘ är också så tyst och sluten. Dans och spel förnöjer honom ej. Han föredrager att grubbla över likt och olikt»
»Ah, nu minns jag», säger hon plötsligt, »det är han, filosofen på Ahludden — — som utgivit den där tidskriften ‘Läsning i Blandade Ämnen‘, som bror Lennart har i bokkammaren, men som han ej ville vi skulle läsa tillsammans.»
»Jaså inte det! Vår gode Lennart är allt en smula skuggrädd — för sig själv, tror jag. Var viss om, att han läst alla de förnuftiga uppsatserna i tidskriften, både om ‘Lantbruk och Hemmansjord‘ eller ‘Sve-
9 Adolfsfors
