132
»Ja, vackra minnen äro en rikedom, som ingen någonsin kan taga ifrån oss», sade Stina Wærn tankfullt.
»Och ett folk, ett land, en gård, som icke vårdar sig om arvet från fäderna, om sin forntid, får heller ingen framtid — bara ett trist perspektiv av gråa dagar utan flykt och skimmer», tillade Eric Noreen.
»Men vad är det där för en stenhäll, som ligger på andra sidan om vägen, är det inte en runsten?» frågade Stina och reste sig intresserad upp i vagnen, då Munter åter börjat trava framåt.
»Jo.»
»Hur lyda runorden?»
»Gud — konung — fosterland.»
»De orden ha för oss svenskar smultit samman till ett begrepp, och ve oss, när det begreppet faller sönder!»
Då Stina såg, hur hans ansikte mörknade och fick ett plågat uttryck, försökte hon föra hans tankar in på andra vägar.
»Säg mig, hur kommer det sig, att filosofen på Ahludden kommit hit upp till Värmland», undrade hon.
»Helt enkelt av den anledningen, att när Hans Majestät gjorde Armfelt till chef över västra armén, utbad sig denne att själv få utvälja sina underbefälhavare, och bland andra valde han då Adlersparre.»
»Är han alltid så där tyst och sluten, som ni säger?»
»Ja, inte har jag sett honom annorlunda. Men av soldater och underbefäl är han gott liden. Han har nog också sitt särskilda sätt att ta dem. Förleden natt, då jag vakade hos en fänrik, berättade han, hur ‘Sparren‘ efter att ha gett honom ordern tillagt: ‘Om fänriken lyckas, är det fänrikens förtjänst, om det misslyckas, är det mitt fel. Marsch!‘»
Övertullinspektorens ögon lyste. »Flyg, Munter, flyg med hast, så vi snart komma fram till våra gossar, som ligga där och vänta på hugsvalelse och hjälp!»
