133
Och Munter satte nosen in mot bringan och flög framåt. Han längtade efter hemstallet uppe vid ‘Gräntstullkammaren.‘
Över den gröna gräsplanen kommo två soldater gående från brygghuset, försiktigt bärande en stor grötgryta emellan sig.
Fram till trappan vid Gräntstullkammaren buro de den och började ösa i skålar och bunkar.
Ljum och solröd och stilla var sommarkvällen, och göken gol i skogen.
Soldaten, som gick uppför trappan med en grötskål i vardera handen, stannade och lyssnade. En blodröd sky drog över hans ansikte.
Han var ung och längtade ofta efter hembyn, och det stack gruveligt i bröstet.
»Hörde du göken?» sporde han kamraten vid grytan.
Kamraten nickade. Visst hörde han. Han mindes andra vårar, då han gått och plöjt och sått, medan göken gol för honom i hagarna.
»Men det är bråd tid», skyndade han på kamraten. »Solen går snart bakom Valfjälltoppen. Hasta på med maten åt de sjuka. ‘Sparren‘ är där uppe, och du vet, han likar ej dröjsmål.»
Den andre sprang uppför trappan.
Han höll nästan på att stöta ihop med den nådiga vackra frun, som kommit åkande med Noreen från Adolfsfors.
Aldrig hade han sett något så vackert, tyckte han, någon så fager under ögonen, någon som haft så små små fötter i svarta korsbandsskor.
Och aldrig hade han tänkt, att ett herrskapsfruntimmer ville göra sig så mycket omak för fattiga menige, som det låg proppfullt av här i denna stora byggnads stora rum.
