135
Han har ej vänt sig om. Han sitter och ser på det vita gossansiktet i bädden. Över kinden är ett svårt hugg, som fältskären nödtorfteligen sytt ihop, och den ena armen ligger maktlös på bädden i sin linda.
Det hårda, torra såret på kinden stramar smärtsamt, när gossen talar, men Stina Wærn hör, hur han mödosamt får ihop ett ord: Hovermo.
Hon vinkar soldaten med grötbunkarna med sig och sakta gå de från bädd till bädd. Det är så stilla i det stora rummet. Och medan alla de sårade, för att bättre kunna lyssna, så försiktigt som möjligt söka skrapa skålarna med träskedarna, hör hon chefen för högra flygeln, »filosofen på Ahludden», den man, omkring vilken fosterlandskära män en dag skulle samla sig, Georg Adlersparre, sitta och tala som en gosse till en gosse om lekar och äventyr och lekställen i deras gemensamma födelseort, Hovermo i Jämtland.
»Minns du Mysjön?» säger Adlersparre hemlighetsfullt. Minns du, hur den sjön kunde ryta och låta illavulet under de svarta oktoberkvällarna? Eller minns du den om våren, då Hovermofjället stod och speglade sig och sken så grannt över vattnet?
Kommer du ihåg det där abborrgrundet västerut, där abborren stod så tjockt i det soliga sandvattnet?
Minns du fäboden vid Hovermo-österliden, där de sade, att vitter-frun gick i vall med guldhornskorna, och den stora tallen där, som står på klippan och har så långa grenar, som hänga ut över Mysjön?
Där brukade vi pojkar klättra och klänga så långt ut som möjligt för att skåda ut över all världens riken — som vi trodde.»
Gossen nickade. Hans ögon tindrade, när han hörde om hembygdens alla ställen, som han, »Sparren», ju kände lika väl som han själv, Nings-Nings-pojken.
Från en av Hovermostugorna hade han gett sig i väg till Finnskogarna, och så hade han kommit till »Sparren» och blivit trumslagare. Bara han kom hem,
