134
Men hade han inte sett henne ligga på knä vid golvbäddarna och med sina små herrskapsfingrar linda upp och igen de blodade bindorna, sett henne tvätta de variga och levrade såren, och då de gått upp och blodet sköljt över hennes bara arm, hade hon icke skrikit eller fått dåndimpen, utan bara bitit sig hårt i läpparna. Och fast hon bilvit vit som snö i ansiktet, hade hon troget bistått fältskären i hans gruvliga hantverk och sedan skött och ansat, tröstat och hugsvalat.
Så fort hon kommit, hade de fått bära ut all den söndertrasade och nedblodade halmen.
I stället hade där bretts ut på golvet det, som ankommit från gårdarna i trakten, så att var och en hade fått en ordentlig bädd. Och där de nu lågo i brukspatron Wærns nva, rena skjortor, med täcken och fällar omkring sig, kunde de inte nog prisa henne, som kommit till dem som en »himlens ängel».
Soldaten med grötskålen och faten, och fru Stina följdes åt. De kommo in i ett stort frontespisrum med tre smårutade fönster. Det därigenom silande, röda kvällsskenet gjorde allas ansikten helt rosiga.
Sedan de stackars sårade fått sin aftonvard, lågo de helt lugna och nöjda, undergivet väntande på sömnen och glömskan. Blott ett och annat drag förvreds vid smärtan, då ett ben eller en arm skulle röras, eller då man försökte vända litet på den ömma, trötta kroppen.
In i nästa rum komma de, Stina Wærn och soldaten med maten. I det flödande solljuset ser hon en man sitta vid en bädd i en smal, väggfast lådsäng. Han sitter med ryggen och den mörka nacken vänd emot henne och lutar sig ivrigt fram över den bleke gossen i sängen.
På uniformen ser hon, att det är en officer, och en blick på hennes hjälpare säger henne, att det är »Sparren».