146
Rykten gick om ett tillärnat infall av danska trupper här mot gränsen, och så skulle utskrivning också företagas för det stundande finska fälttåget. För mig som dåvarande tjänstgörande generaladjutant fanns sålunda anledning nog att begiva mig hit upp. Men salig kungen hade också givit mig ett annat uppdrag — som icke fick synas.»
Ofrivilligt makade sig fru Cilla en smula närmare berättaren.
»Ända sedan sin tronbestigning hade han haft sin blick fäst på Norge, där man på många håll var missnöjd med den danska styrelsen.
Fördenskull ville han nu, att jag skulle sammanträffa med några av ledarna för det norska självständighetspartiet för att söka utforska deras avsikter. Och en dag fick jag sålunda underrättelse om, att ‘en okänd‘ väntade mig vid ‘Fossums‘ stuga i Kölaskogen för att föra mig samman med några andra norrmän.
Förklädd infann jag mig på ort och ställe. Så blev jag på hemliga vägar förd till en viss Juel. Då jag såg mannen, mindes jag mycket väl, att jag sett honom en gång förut på Haga.
Han lär ha varit någon slags Zahlcasserer i Norge, men för något mankements skull hade han måst fly över till Sverige — och då tagit kassan med sig. Eftersatt som han blev, gav han sig i väg till salig kungen, anropande honom om nåd.
Och salig kungen behagade nådigt skämta. ‘Minsann får jag inte annars bara klippta baggar, kommer nu för en gångs skull en oklippt, så kan jag väl också behålla den!‘ Karlen fick alltså slå sig ned i Sverige — och nu återfann jag honom här som ägare till Noresunds gård. — Missminner jag mig, eller är det inte övertullinspektorens farbror, major Noreen, som anlagt den vackra gården?»
»Jo, herr general, det slår allt in. Gården fick ju också ärva en bit av namnet»
