»Ja visst, ja — Nore-sund.»
»Nåväl, det var där jag träffade på det norska sällskapet. Men ingen av dem var en man efter mitt sinne, varför jag avrådde salig kungen från att blanda sina kort samman med deras.
Emellertid uppgåvo de icke hoppet att med svensk hjälp kunna avskaka sig det danska oket utan återkommo sedan med nya förslag, av vilka de väntade sig mycken fördel.
Jag var då i Finland, och salig kungen sände den ena representanten dit över för att fullfölja affären. Men» — generalen skrattade — »väl ankommen till skottlinjen, där jag just då opererade, skådade mannen sig bara ideligen förskräckt omkring åt alla håll och ordade mest om, att jag valt mitt uppehåll alldeles för nära inpå fienden, varför jag bad honom att fortast möjligt draga dädan, då det ju visade sig, att han i realiteten ej tålde vid krig — på nära håll.
Saken förföll alltså den gången.
»Men» — tillade han allvarsamt — »jag sitter nu här och tänker på att det där lilla fröet, som en gång kastades ut här i Köla, kanske haft tid nog att gro nu…»
Dörren gick upp. Adlersparre od på tröskeln och såg förvånad in i rummet.
Den piskande stormen hade färgat hans ansikte friskt brunrött, och hans ögon blixtrade av energi och liv.
Han gjorde stelt sin reverens för damerna och inför Armfelt sin reglementsmässiga honnör.
»Mon général», sade han oroligt frågande.
Armfelt visade på en karmstol.
»Slå er ned, herr överstelöjtnant. Jag har i all hemlighet kommit hit för att utdela — min sista befallning.»
Alla sågo upp i ångestfylld spänning.
»Det är min önskan, att överstelöjtnanten stannar, da jag går.
